Sydänliiton hyvinvoinnin ja sydänterveyden verkkopalvelu

Förmaksflimmer: symtom och undersökningar

Förmaksflimmer kan ge kraftiga symtom, lindriga symtom eller inga symtom alls. Om flimret ger symtom, fastställs diagnosen snabbt, eftersom en person med symtomgivande flimmer söker läkarhjälp på grund av besväret.

Anna-Mari Hekkala
Julkaistu 21.12.2018

Om flimret inte ger symtom är situationen mer utmanande, eftersom man ju inte misstänker något. Ofta är det följderna av det symtomfria flimret som för patienten till sjukhuset, och följderna hänför sig till störningar i hjärnans blodcirkulation. Därför vore det viktigt att identifiera förmaksflimmer innan någon skada hinner uppstå.

Förmaksflimmer – symtom

Symtomen vid förmaksflimmer varierar mycket. Det typiska symtomet är en känsla av avvikande puls, ofta är pulsen snabbare än vanligt (palpitation = hjärtklappning). Pulsen kan vara långt över 100 slag per minut, ibland ända upp till 160 slag per minut. Å andra sidan kan pulsen vara rätt lugn och påminna om normal puls, särskilt i vila. Om patienten använder en betablockerare för att sänka blodtrycket, sänker medicinen också pulsen under förmaksflimmer.

Förmaksflimmer kännetecknas av att pulsen är oregelbunden, alltså saknar all regelbundenhet. Vid extraslag, som är en vanligare rytmstörning än förmaksflimmer, kan pulsen också kännas oregelbunden. I detta fall är pulsen dock tidvis också regelbunden. Emellanåt kommer sedan ett extra slag eller upprepade extraslag eller pauser i pulsen på grund av extraslagen.

Alla känner dock inte av att hjärtat slår oregelbundet. Symtomen kan vara oklara, t.ex. dålig belastningstolerans, andfåddhet, andtäppa eller orkeslöshet. Det finns ett hormon, natriuretisk förmaksfaktor (på engelska atrial natriuretic peptide, ANP), vars utsöndring från förmaken ökar under förmaksflimmer, och detta hormon kan leda till ökad urinutsöndring och urinträngningar.

Förmaksflimmer kan också vara helt symtomfritt. Då inverkar rytmstörningen inte på något sätt på personens prestationsförmåga och liv.

Graden av symtom vid förmaksflimmer beskrivs med den så kallade EHRA-klassifikationen som innehåller fyra nivåer. EHRA kommer från engelskans European Heart Rhythm Association.

EHRA-klass Symptom
1 Inga symptom
2 Lindriga symtom som inte inverkar på det dagliga livet.
3 Svåra symtom som försvårar det dagliga livet.
4 Olidliga symtom som lett till förändringar i det dagliga livet.

Undersök din hjärtrytm på egen hand

Du kan få en klar bild av din hjärtrytm genom att själv känna på din puls. Det enklaste är att kolla rytmen vid handleden (radialispulsen). Se video som visar hur man tar pulsen. Pulsen är ojämn vid förmaksflimmer.

Blodtrycksmätarna mäter både blodtryck och puls. Anteckna dina värden. Om pulsen klart avviker från tidigare värden, om den är t.ex. tiotals slag per minut snabbare än tidigare, kan det vara frågan om förmaksflimmer. Många blodtrycksmätare alarmerar om pulsen är ojämn.

Hur undersöker läkaren flimmerpatienten?

Det som patienten säger om sina symtom är utgångspunkten för utredningarna. Hur känns symtomet? I vilka situationer uppkommer symtomet? Hur länge pågår det? Hur försvinner symtomet? Hur ofta förekommer det? Är pulsen ojämn och hur snabb är den? Det som patienten berättar är viktigt.

Läkaren lyssnar med stetoskop på patientens hjärtljud (auskultering). Samtidigt observerar läkaren pulsrytmen. Klaffbiljud kan betyda klaffel.

EKG (elektrokardiogram) är en viktig undersökning när rytmstörningar utreds. Diagnosen bygger nämligen på hur rytmstörningen ser ut på EKG. Ett vanligt problem är att rytmstörningen hunnit gå om innan någon EKG-registrering har blivit gjord. Om störningen hunnit gå om, blir det inga spår i EKG-kurvan. Trots att själva rytmstörningen hunnit passera, ger EKG-registreringen viktig vägledning åt läkaren angående patientens eventuella andra hjärtsjukdomar.

Långtidsregistrering av EKG, s.k. Holter-registrering, tillåter oavbruten registrering av EKG under 1–2 dygn. Holter-registreringen kan användas för att identifiera korta episoder av rytmstörning(ar).

Man kan registrera rytmen också hemma, med hjälp av olika mätapparater. För att tolka registreringarna behövs dock vanligen en läkare.

Det finns inga blodprov för att fastställa om det gäller flimmer eller inte. Laboratorieprov kan dock användas för att utreda om personen måhända har något tillstånd som förorsakar flimmer, t.ex. störningar i sköldkörtelfunktionen. Om patienten behöver antikoagulantia måste blodbilden analyseras. Ofta undersöker läkaren också njurfunktionen och kaliumhalten med hjälp av blodprov.

Ultraljudsundersökning av hjärtat (ultrakardiografi eller UKG) används för att utreda hjärtstrukturerna. Om patienten har symtom som uppkommer under belastning, utförs belastningsprov eller s.k. belastnings-EKG.

Elektrofysiologisk hjärtundersökning utförs endast i samband med kateterablation för behandling av förmaksflimmer. r.

 

Lue seuraavaksi