Sydänliiton hyvinvoinnin ja sydänterveyden verkkopalvelu

Undersökningar vid förmaksflimmer

Symtomen vid förmaksflimmer varierar stort så besvären varierar från person till person.

Pekka Raatikainen, Matti Halinen, Mikko Syvänne, Sami Kaivos
Julkaistu 23.4.2015
Kuva Jarno Hämäläinen

Med säkerhet kan förmaksflimmer bara diagnostiseras vid elektrokardiografi som registrerar den elektriska spänningen i hjärtmuskeln. Det kan vara en vanlig EKG-undersökning eller Holter-EKG, som registrerar aktiviteten under hela dygn.

Diagnos

Det vanligaste skälet till EKG-undersökning är att man känner av rytmrubbningar. Men ibland kan orsaken till ett läkarbesök vara att man har symtom som tyder på rubbningar i hjärnans cirkulation. Det kan vara bortfallssymtom som förlamning, känselstörningar, balanssvårigheter eller ändrad medvetandegrad. Förmaksflimmer kan ibland förekomma helt utan symtom. Därför gör äldre personer gott i att lära sig palpera pulsen antingen på handleden eller halsen. En EKG-undersökning bör göras om pulsen känns oregelbunden och det är ett nytt fynd. Läs mer om förmaksflimmer och pulsmätning på till exempel www.tunnepulssisi.fi.

Undersökningar

Läkaren intervjuar och undersöker patienten grundligt. Utöver EKG ordinerar läkaren ofta en del blodprover (blodstatus, vätskebalans och sköldkörtelfunktion). Ibland tas också röntgenbild på hjärta och lungor.

Om profylaxbehandling planeras, brukar man alltid göra en ultraljudsundersökning. Den ger information om bland annat orsaker till förmaksflimmer, hur elkonvertering (återställande av hjärtrytmen elektriskt) har lyckats, om sinusrytmen kan upprätthållas och om det finns riskfaktorer för blodpropp. Andra vanliga undersökningar är Holter-EKG, det vill säga dygnsregistrering av hjärtrytmen, och arbetsprov som också kallas arbets-EKG  eller cykeltest. Undersökningarna ger information om arytmier i hjärtat och är till hjälp för att bedöma hur effektiv behandlingen är. Bara i särskilda fall behövs det invasiva undersökningar, till exempel avbildning av kransartärerna med  hjälp av kontrastmedel (angiografi) eller elektrofysiologiska undersökningar.

Arbetsgrupp: M.J. Pekka Raatikainen professor, specialist i kardiologi och inremedicin, Matti Halinen professor, specialist i kardiologi och inremedicin, Mikko Syvänne docent, överläkare, Sami Kaivos sakkunnigsjukskötare

Lue seuraavaksi