Den lömska hjärtmuskelinflammationen

Mitt under en helt vanlig arbetsdag i februari 2016 började Jaakko Lähteenmaa besväras av en underlig känsla, som om hjärtat skulle ha hoppat över några slag samtidigt som världen omkring honom svartnade. Efter en stund återvände världen, Lähteenmaa sköljde ansiktet med kallt vatten och fortsatte att arbeta. Han hade palavrer som väntade.

Då han vid arbetsdagens slut ännu kände sig svag, uppsökte Lähteenmaa arbetshälsovården. Läkaren förundrade sig över patientens låga puls och höga blodtryck. Pulsen var 30 och det övre trycket 200. Det konstaterades, att allt inte stod rätt till. Efter att hjärtfilm tagits förpassades mannen direkt till hjärtintensiven på Mejlans sjukhus.

– I ett dygn fick jag nitro intravenöst. Då jag undersöktes hade pulsen redan sjunkit till under trettio.

Den låga pulsen hade inte kommit som någon överraskning, eftersom Lähteenmaas puls hade mätts fem år tidigare i samband med en normal arbetshälsogranskning. Pulsen var då 31, men ingenting som kunde tyda på en sjukdom hittades. Tvärtom tänkte man, att den låga pulsen var ett resultat av effektiv motionsträning och endast vittnade om god kondition.

Jaakko Lähteenmaa har alltid skött om sin hälsa och hållit sig i god form, motionerat och ätit enligt rekommendationerna. Själv kan han inte göra mat, men den mat frun tillreder är hälsosam och mångsidig.
För ett par år sedan gick Lähteenmaa under en vår ner 14 kilo i vikt med regelbundna, raska motionsrundor på tjugo kilometer. Han brukar varje sommar vandra i Lappland tillsammans med en barndomskamrat och nu hade vännerna bestämt sig att förbättra vandringskonditionen för den kommande sommaren.

– Det blev tre länkar per vecka och då vi vandrade hade vi djupa diskussioner, jag och min kompis, som jag känt sedan vi lekte i sandlådan.
Fastän Lähteenmaas matvanor i grunden alltid hade varit goda, bytte han ännu ut arbetsplatsbespisningens potatis till sallad och det ljusa brödet till helrågbröd.

Hjärtattacken överraskade

På Mejlans sjukhus konstaterades nu, att den exceptionellt låga pulsen berodde på en hjärtmuskelinflammation, som han någon gång haft och som förblivit oupptäckt. Den obehandlade hjärtmuskelinflammationen hade gett upphov till ärrvävnad mellan hjärtats kammare och förmak och den kraftiga ärrvävnaden förorsakade ett totalt AV-block, alltså ett fullständigt avbrott i den elektriska impulsen mellan förmaket och kammaren.

– Jag vet inte, när jag kan ha haft en hjärtmuskelinflammation, men jag misstänker att jag fick den då jag för länge sedan tränade också fast jag var sjuk. Då jag som tretti – fyrtioåring tränade Krav-Manga, en kampsport som utvecklats av den israeliska armén, brukade jag hårdträna fastän jag hade 37,5 graders feber. Jag tänkte, att träningen bara får mig att må bättre.

Då Lähteenmaa på Mejlans sjukhus fick en pacemaker inopererad, sjönk blodtrycket genast till normala värden och pulsen justerades med pacemakerns hjälp till fyrtio. Där hålls pulsen och stiger sedan normalt i takt med ansträngningen.

Lähteenmaa behöver inga regelbundna mediciner, och har aldrig heller behövt. Kolesterol- och blodtrycksvärdena är normala, och hjärtoperationen lämnade inte någon känsla av rädsla. Han har inte heller behövt ändra sina levnadsvanor.

– Då jag kom hem från sjukhuset en fredag, mådde jag så bra, att jag genast följande måndag gick på jobb. Arbetet är viktigt för mig.

Passion för hästar

Jaakko Lähteenmaa har varit en ivrig ryttare i 30 år nu. Av egen erfarenhet vet han, att det till den sporten hör, att man faller av hästryggen. Viktigt är, att man då så fort som möjligt stiger upp på hästryggen igen, för att inte rädslan ska ta över.

Ibland har Lähteenmaa också fallit riktigt farligt. En gång sprack till och med hjälmen, några revben har gått av och han har också legat avsvimmad på marken. Men inget av det här har heller lämnat någon känsla av rädsla.

– Jag tänker som så, att livet hänger på en skör tråd. Ändå är det onödigt att gå omkring och vara rädd. Fastän man inte så ofta i livet hamnar på hjärtintensiven, är det inget jag funderar speciellt mycket på.

Den 53-åriga Lähteenmaa fungerar som förvaltningschef på Helsingin Sanomat. Då arbetet är krävande och hektiskt, är ridningen avslappnande och fungerar som en motvikt.

Att vara tillsammans med djur minskar också enligt undersökningar stress och inverkar sänkande på blodtrycket, smörjer alltså samtidigt också hjärtat.

– Att ha hästar som hobby och att rida skiljer sig från andra idrottsgrenar på det viset, att hästen är en levande, känslig varelse, som ytterst noggrant avläser människan. Man fäster sig också till hästarna. De är som familjemedlemmar.

Ridning är hela familjen Lähteenmaas gemensamma hobby. All fritid tillbringas tillsammans med de fyra egna hästarna.

– Jag upplever ingen stress, fastän arbetslivet är hektiskt, då det finns en helt annan värld, dit jag alltid går efter arbetsdagen. Jag sköter hästarna och rider varje dag. Tillsammans med hästarna nollställer jag fullständigt arbetsärendena, eftersom hästarna inte har de bekymmer som vi människor har.

– Hästhobbyn kan lätt ta 50 timmar per vecka i anspråk, alltså så gott som all ledig tid. Jag klarar mig med fem timmars nattsömn, och har aldrig vakat på grund av arbetet.

Familjens pojke Juho har till och med ridit på landslagsnivå för ungdomar och föräldrarna fungerar som serviceteam. Jaakko Lähteenmaa tävlar själv på föreningsnivå, fungerar som domare och arrangerar tävlingar.

– Jag skulle inte byta min hästhobby mot någonting. Tillsammans med Juho har jag gjort till och med tre veckor långa tävlingsresor och skött hästarna. Det är en bra far-son samvaro. Det gemensamma hästintresset binder samman familjen. Hästarna är en så väsentlig del av livet, att jag inte riktigt kan föreställa mig ett liv utan dem.

Hustrun Leena-Mari började rida redan som liten flicka och då paret träffades lockade hon också sin man med i hästhobbyn.

– På den tiden fanns det inte skilda nybörjarkurser för barn och vuxna, så jag var tvungen att börja i en grupp, där jag var den enda över 10-år och dessutom den enda manliga deltagaren.

– Jag kommer ihåg, hur en mamma ropade åt mig, om jag inte skäms vuxna man, då jag var den enda mannen bland småflickor.

En tacksam man

Till pensionsåldern är det ännu många år, men Lähteenmaa har redan planerna klara för pensionärstiden.

– Om jag bara får ha hälsan, har jag som pensionär gott om tid att förutom hästarna också sköta en hund. Det är helt klart att jag då ska ha en hund. Rasen är också redan utvald. Det ska bli en storpudel.

Den nya pacemakern tickar på i bröstet, så stadigt och säkert, att han blev lovad att den åtminstone håller tills han fyller hundra år. Ändå sade man på sjukhuset, att den här apparaten, som Lähteenmaa döpt till pacemakernas Mercedes, aldrig kommer att vara lika bra som det egna hjärtat. Det märkte också Lähteenmaa under Lapplandsvandringen denna sommar.

– De dagliga vandringsturerna på 30 kilometer kändes nu en aning mera tröttande än tidigare. Men det är ändå inte så farligt, eftersom en fjällvandring alltid ger frid och ro. Där fungerar varken mobiltelefon eller e-post.

Pacemakern är lätt att använda och begränsar inte just alls livet. En gång per år, eller om det uppstår något problem, skickar Lähteenmaa sin hjärtfilm med en mobilapplikation till Mejlans sjukhus för kontroll.

Jaakko Lähteenmaa är tacksam för den finländska sjukvården.

– Det gjorde ett stort intryck då jag fick uppleva, viken hög nivå det är på den vård man kan få, och som samhället betalar. Och den vården är jämlik. Ingen frågar efter inkomster eller försäkringar.

– Den omsorgen gav orsak till eftertanke. Jag var tacksam då och jag är fortfarande tacksam. Det är verkligen en lottovinst att insjukna i Finland.