Kronisk inflammation och hjärtat
Den kroniska inflammationens betydelse i artärsjukdomarna har under de senaste åren varit föremål för intensiv forskning. Vilken är inflammationens andel, och kunde kranskärlssjukdomen stoppas genom att dämpa inflammationen?
En artärsjukdom innebär, att de blodkärl som transporterar blodet i kroppen, artärerna, insjuknar. I hjärtat är det fråga om vår allmännaste hjärtsjukdom, kranskärlssjukdomen. Ett akut anfall är då en hjärtattack.
Artärsjukdomen förorsakar förhårdnader i artärerna, ateroskleros, som leder till att det på blodkärlens inre yta utvecklas fetthärdar eller ateromatösa placker. Sjukdomen startar och upprätthålls av LDL-kolesterol, som tränger in i kärlens inre yta. Dessutom påskyndas processen av många andra faktorer. Typiska sådana är högt blodtryck, tobak och diabetes. I ateromatösa placker har t.o.m. hittats små luftföroreningspartiklar.
En central faktor i den här processen är blodets inflammationsceller, som också arbetar i ateromatösa plack där de glufsar i sig kolesterol. Cellerna utsöndrar inflammationens signalmolekyler, så som interleukiner. En aktiv inflammation gör fetthärden skör, rupturbenägen, vilket ökar risken för en akut hjärtinfarkt.
Reumasjukdomar och hjärtat
De inflammatoriska reumasjukdomarna ökar risken för en artärsjukdom 1,5 gånger, ledgångsreumatism t.o.m. tre gånger jämfört med den övriga befolkningen. Orsaken är den aktiva inflammation som förknippas med sjukdomen.
Det är först under de senaste åren som reumasjukdomarnas inverkan på hjärthälsan har känts igen, och man vet ännu inte heller tillräckligt mycket om hjärtriskerna för de här patienterna. Risken för en artärsjukdom bedöms i princip med riskräknare för hjärtfriska vuxna, t.ex. den europeiska SCORE2 eller den finländska FINRISKI-räknaren. Många förebyggande åtgärder, så som påbörjande av kolesterolmedicinering baserar sig på resultaten från räknaren. Reumasjukdomar beaktas inte alls i riskräknarna, varför risken för dessa patienter blir undervärderade.
Till exempel systemisk lupus erytematosus (SLE) är nio gånger allmännare bland kvinnor än bland män. Då sjukdomen inte beaktas som riskfaktor för en artärsjukdom, blir dessa kvinnors riskfaktorer lätt obehandlade. Också psoriartropati och ryggradsreuma ökar risken, men hos patienter med ledgångsreumatism är risken störst. Ju aktivare och långvarigare inflammationen är, desto större är risken för att en artärsjukdom skall utvecklas.
Också inflammatoriska tarmsjukdomar ökar artärsjukdomsrisken.
Inflammationsdämpande medicin i behandlingen av artärsjukdom – nya vårdformer?
Om en kronisk inflammation har en så central betydelse för uppkomsten av artärsjukdomar och eventuella akuta incidenter så som ateromplackruptur och uppkomsten av blodkoagel i ett sjukt blodkärl, så skulle det vara viktigt att på ett eller annat sätt försöka dämpa inflammationen.
Kolkicin är en gammal medicin, som med specialtillstånd används i behandlingen av gikt och som har konstaterats minska förekomsten av artärsjukdom. Forskningsresultaten har delvis varit motstridiga, och medicinen har därför inte blivit vedertagen i behandlingen av kranskärlssjukdomen i Finland.
Helt nya mediciner, som riktar sig mot inflammationens signalmolekyler (interleukiner), har varit föremål för aktiv forskning under de senaste åren. Interleukininhämmare används redan i behandlingen av reumasjukdomar. Medicinen Canakinumab såg lovande ut, men i test fick en del av de undersökta allvarliga infektioner, och produktutvecklingen har stannat upp.
Ziltivekimab är en medicin som det väntades mycket av, men i juli 2026 meddelade läkemedelsföretaget, att resultaten från medicinforskningen var en besvikelse. Visserligen sjönk patienternas interleukin- och högkänsligt CRP-nivåer, men förekomsten av kranskärlsanfall eller hjärtdödlighet minskade medicinen inte. Möjligtvis finns det många flera inflammationsvägar, än man i dag känner till.
För att dämpa en kronisk inflammation och därmed främja blodkärlens hälsa gäller alltså fortfarande de gamla, bekanta konsterna: god tandhälsa och primärsjukdomsvård, viktkontroll, rökfrihet samt regelbunden motion och hälsosamma matvanor.
Infobox
CRP eller C-reaktivt protein är ett äggviteämne som produceras i levern, och som snabbt stiger vid inflammationer eller olika vävnadsskador. CRP är för många bekant som ”inflammationsvärdet”.
Högkänsligt CRP (hr-CRP) är ett blodprov, som mäter en låggradig inflammation, en sådan som ännu inte höjer vanligt CRP. Resultatet i sig berättar inte, vad det är som höjer värdet. Man har ändå märkt, att risken för hjärt- och hjärninfarkt är större hos personer som har högt hr-CRP. I praktiken tillför undersökningen inget betydande mervärde i bedömningen av helhetsrisken för en artärsjukdom. Högt hr-CRP kan ändå sporra de personer, som har många riskfaktorer, till att bättre ta dessa risker i beaktande.
Ett högt hr-CRP kan också bero på en tandköttsinflammation, varför det lönar sig att låta granska sina tänder hos en tandläkare.
Hur lönar det sig för en person med reuma att värna om sin hjärthälsa
• Förutom för att lindra symptomen, borde den aktiva inflammationen vid en reumasjukdom minskas också för att minska hjärtriskerna.
• Eftersom en reumasjukdom klart höjer risken för kranskärlssjukdom, lönar det sig att sträva efter en låg LDL-kolesterolnivå. LDL-målet kan vara under 1,8 mmol/l, och för personer med kranskärlssjukdom under 1,4 mmol/l.
• Följ aktivt med ditt blodtryck. Målet är, att hålla det åtminstone under 135/85 mmHg. Förutom ändrade levnadsvanor behöver de flesta också blodtrycksmedicinering.
• Rökfrihet och att avstå från alla nikotinprodukter främjar hjärthälsan.
• Den som har många riskfaktorer för en artärsjukdom, bör undvika regelbunden användning av antiinflammatoriska smärtmediciner.