Flytta dig till innehållet

Cirkusen skapade grunden för Kettil Cedercreutz’ karriär

- I cirkusgemenskapen lär man sig, att alla uppträdande har nyckeln till framgång och att applåder som ges åt andra inte betyder att man själv går miste om något, säger professor fil.dr. Kettil Cedercreutz, utgången från Fredrikshamn.

Anna-Maija Järvi-Herlevi
Julkaistu 24.3.2014
Uppdaterad 28.5.2018
Kettil Cedercreutz

Kettil Cedercreutz I november senaste år fyllde Finlands första barn- och ungdomscirkus, som grundades av Kettil Cedercreutz´ far, Claes Cedercreutz, 40 år. Den lever och mår bra i Fredrikshamn, och cirkusen är också en del av Kettil Cedercreutz´ vardag. Professorn drar ett program för experimentel inlärning vid universitetet i Cincinnati och trollkonstnärens kortpacke är hans hemliga vapen. 

– Claes hade många nivåer, minns sonen Kettil sin far. – Han var en kirurg, som såg sig själv som en katalysator. Claes brukade säga, att “naturen botar, men läkaren får ta emot tacket”. Han förlitade sig inte på mediciner, men däremot nog på själskraften. Han hämtade år 1947 hypnosen som terapiform till Finland och disputerade år 1952 till doktor i medicin och kirurgi på ämnet hypnos som behandling av fantomsmärtor efter amputation. 

I början av sin karriär, i egenskap av överläkare vid Fredrikshamns sjukhus år 1954, satsade Cedercreutz förutom på utvecklandet av anstalten också på hypnosbehandling av alkoholism. Detta slukade en omätbar tid, medan resultatet blev anspråkslöst. Han tvingades konstatera, att suggestion fungerar bra på smärtor och neuroser, men inte nämnvärt på addiktioner.

Familjen och cirkusen 

Rötterna till den legendariske överläkarens cirkusintresse sträcker sig långt bak i tiden. I farfadern Edvards och hans brors, skulptören Emil Cedercreutz´ barndomshem Kjuloholm i Kjulo kommun uppskattades ridning och också cirkusar med sina hästar var föremål för intresse. Emil Cedercreutz staty Moderskärlek med sitt sto och föl i Fölparken nära Långa bron i Helsingfors är bekant för de flesta. 

– Mindre känt är det, att Emil på 40 -talet gav ut boken Cirkusliv i Norden, ett verk om cirkusens vardag, illustrerad med siluetter. 

Kettil Cedercreutz påminner om, att cirkus inte bara är en konstform; det är en livsstil. 

– På cirkusen får publiken upplevelser just för ögonblicket. Spänningen för hur artisten ska klara sig i kombination med “här och nu” -känslan är ett unikt drag hos cirkusen. En grupp ofta mycket olika konstnärer genomför tillsammans en helhet, där alla kan vara vinnare. Som mätare på verksamheten är andlösa känslor och minnen – ofta för livet – för publiken. Det viktiga är inte med hur många bollar du jonglerar, hur många människor som står ovanpå varandras axlar eller hur högt du hoppar. – Det väsentliga är, hur det känns för publiken, hur den susar av häpnad, skrattar eller applåderar. Just den här känslobundenheten för med sig fantasin till det hela. 

I en sådan här gemenskap lär man sig, att alla uppträdande har nyckeln till framgång; man lär sig, att applåder som ges åt andra inte betyder att man själv går miste om något, och att resultat inte föds utan samspel.

Lue seuraavaksi

Sökning

Hittades 0 resultat