Flytta dig till innehållet

Medborgare i två länder

Finland hade blivit bekant för Irina Toivonen redan innan hon flyttade från St Petersburg år 2010. Det gick smidigt att slå sig till ro i Kouvola.

Hannele Niemi
Julkaistu 29.9.2014
Uppdaterad 28.5.2018

År 1993 träffade Irina Anatoljevna Pomazanova i St Petersburg Jaakko Toivonen från Kouvola, och kärlek uppstod. Bröllop hölls tre år senare. Anastasia föddes år 2000, Oliver 2005.
Irinas far var byggnadsingenjör och familjen bodde på olika håll i Ryssland. Under den sista kommenderingen i Kazakstan väcktes Irinas intresse för målning. Det hade hon stor nytta av, då hon för tre år sedan grundade ett eget företag.
Jakko arbetar fortfarande nära Moskva under veckorna. Den övriga familjen har slagit sig ner i Valkeala. Irinas företag Arabeski finns i Kouvola nära svärföräldrarna, i en förtjusande trävilla som kallas Huvikumpu och som flyttats från Karelska näset.

För Irina var flytten till Kouvola inte på långt när ett lika stort steg som uppbrottet som 17-åring från barndomshemmet nära gränsen till Georgien till det dåvarande Leningrad, staden flickan blivit överförtjust i under en klassresa.
I metropolen som blev St Petersburg hann Irina verka bland annat som försäljningsrepresentant. Också den erfarenheten har varit till nytta nu, då företagaren, som importerar dans- och konstprodukter från Ryssland och olika delar av Europa, marknadsför sina produkter.

Språket bromsar

Efter flytten till Kouvola gick Irina på kurser både för invandrare och också för företagare. Företagsidén föddes ur dotterns hobby, balettdans: tillbehör för dans fanns inte ens i Lahtis.
– De första åren som företagare var svåra. Jag reste mycket och familjen fick vänja sig med att mamma ofta var borta. Idag har jag lugnat ner mig på alla sätt, också som företagare, skrattar Irina.
Hon vet redan, att ett företag inte genast lyfter, och att situationen kan förändras. Nya kunder har hon fått bland annat i finländska ikonmålare.
Hon har också blivit medveten om sina egna starka sidor. Ryskheten är ett trumfkort. Dörren till balettutrustningens mästare Grishkos fabrik i Moskva öppnades tack vare språket och kulturkännedomen.
– Mycket kunde nog ändå ha varit lättare om jag varit finländare. Språkkunskapen gör det, att det är som att ständigt ha bromsen på, suckar Irina.
Komiska situationer uppstår då och då. En gång frågade ett barn vilket språk jag talade. Jag svarade, att det nog är finska jag försöker tala.

Det är bra både där och här

Något som skulle tyda på rasism har Irina inte mött. I början hade den nyinflyttade Irina utan språkkunskaper hjälp av systerns afghan vinthund, som gav anledning till att diskutera med folk hon mötte, också på engelska. – Hundmänniskor är sociala överallt. Vänner har Irina både i Finland och i Ryssland. I början träffade hon just inga ryssar alls, trots att det idag bor mycket av dem i Kouvola.
Den senaste tidens Ukrainakris och Rysslandsdiskussionerna påverkar inte märkningsvärt Irinas liv. Importen från Ryssland har i viss mån försvårats och priserna har stigit.
– Hemma följer vi inte med ryska tv-kanaler och läser inte heller tidningar därifrån förutom Ogonjok, som påminner om Suomen Kuvalehti. Den litar jag på.
– Jaakko kan ryska, liksom barnen, men det är bara för Irina som språket är modersmål.
Anastasia och Oliver går nu gärna på språklektioner i ryska.
Irina besöker ofta St Petersburg, där hennes syster bor.
Efter varje resa känns det vemodigt, men ändå bra att återvända. Här finns hennes hem.

Lue seuraavaksi

Sökning

Hittades 0 resultat