Pennan är starkare än penseln

Veikko Toivio, 62, deltog i kursen i terapeutiskt skrivande under ledning av Anneli Luoma-Kuikka. Han använde sig av sina egna upplevelser av insjuknandet till att skriva en berättelse, vilket också var den centrala avsikten med kursen.

Toivio greps djupt av det, som föddes på pappret.

– Jag klarade inte alltid av att läsa högt, det som jag hade skrivit, berättar han vid bordet i kafeterian.

Också nu blir han rörd. Kursen var givande och viktig för honom. Han kände, att det här måste han få mera av.

– Jag hade beskrivit mina känslor genom att måla, men aldrig tidigare på det här sättet genom att skriva, säger han.  

På kursen upplevde han, att då man fattar tag i pennan och bara låter handen skriva utan hämningar och intellektets kontroll, då når man sakens kärna – fastän det också ibland bara skulle bli nonsens.

Toivio har fortsatt att skriva. Han skriver för sig själv, läser senare vad han åstadkommit, analyserar och bearbetar texten, om det känns att det behövs.

Tappade andan på sin födelsedag

Veikko Toivio lade märke till sjukdomssymptomen, då han firade sin 60-årsdag tillsammans med sin son.

– Vi åkte slalom i Pyhätunturi. Då vi tog oss uppåt hängde jag inte med i pojkens fart. Luften tog slut.

Toivio hade redan då lämnat sitt planeringsarbete inom metallindustrin.

– Tydligen påverkade hjärtsjukdomen mig redan innan 60-årsdagen. Jag kände mig trött.

Då han hade återvänt från Pyhätunturi tilltog symptomen. Också i den minsta lilla uppförsbacke var han tvungen att vila.

När Toivio beställde tid till sin läkare, uppmanade sjukskötaren honom att ringa efter ambulans.

Mitt under belastningstestet skickade läkaren honom till kontrastmedelsfotografering. I kransartärens vänstra gren syntes en 80 – 90 procentig tilltäppning.

Efter ballongutvidgningen var Toivios humör i botten: var det här livet nu förbi?

– Jag beslöt ändå att delta i rehabilitering och att försöka få en förklaring till mitt insjuknande.

Hoppet och livsglädjen växte i Veikko Toivios bröst på rehabiliteringskursen i Uleåborg och efter den på en tvådagars skolning för handledare för stöd av andra i samma situation i Åbo. Fjolåret bjöd också på en toppenupplevelse i form av en konstterapeutisk rehabiliteringskurs.

Kosten förändrades mest

Mycket har förändrats i den här mannens liv på ett par år: bestående medicinering, nya matvanor, effektiverad motionering. Toivio löper eller promenerar tio kilometer varje dag.

– Mest förändrades kosten. Jag inbillade mig, att jag också tidigare ätit hälsosamt, men vid närmare granskning så gick det nog åt ganska mycket korv och smör. I dag är tallriken vid varje måltid till hälften fylld med grönsaker.

– Så länge jag arbetade vägde jag över 90 kilo, nu för tiden 73 – 75 kilo.

Veikko Toivio ansvarar nu för matinköpen och matlagningen. Det betyder att också den övriga familjen – den yngsta sonen, som bor hemma och frun – äter enligt tallriksmodellen.

Matsäck för sig själv och för människorelationerna

Toivio upplever, att genom att skriva och överhuvudtaget uttrycka sina känslor, kan man förutom att hjälpa sig själv också hjälpa andra. Han verkar som stödperson för andra i samma situation i Tulppa-gruppen på Hatanpää sjukhus i Tammerfors, besöker hjärtpatienter som är inlagda på sjukhus och fungerar som reservhandledare i målargruppen för hjärtsjuka. 

På skrivkursen fick han den matsäck han behövde för rollen som stödperson för andra i samma situation.

– Stödpersonen behöver stora öron och liten mun.

Han upplever, att det terapeutiska skrivandet lärde honom att lyssna på andra människor med ett känsligaren öra än tidigare och har också inverkat positivt på familjens människorelationer.

Fastän kranskärlssjukdomen kommer att vara hans kamrat under resten av livet, känner han, att han med sjukdomen fått mycket mera än han har förlorat.

– Bäst är de nya människorelationerna. En hjärtsjukdom kan förena såväl läkare, skådespelare som busschaufförer. Jag får vara i kontakt med helt nya slags människor jämfört med i arbetslivet, gläder sig Veikko Toivio.