En massiv hjärtattack överraskade i julihettan

Tarja Vihervaara bar, slet och städade. Hon hjälpte sin dotter som höll på att flytta i Tammerfors. Det var åska i luften, som kändes tryckande.

Under dagens lopp började det kännas allt tyngre, det blev svårt att andas och i bröstet kändes smärta.Hemma i Harviala i Tavastehus duschade Tarja och tog smärtmedicin, men ingenting hjälpte. Till slut mådde jag fruktansvärt illa, beskriver Tarja.

– Det kändes som om ett metallband skulle ha spänt kring bröstet, smärtan spred sig upp till käken och var outhärdlig.

Sent på kvällen åkte Tarja med sin man Timo till akuten i Tavastehus. I bilen blev smärtan bara värre och Tarja trodde att hon skulle dö.

– Jag bara vred mig i bilsätet medan min man stod på gasen.

På jouren konstaterades genast smärtan bero på en hjärtattack. Tarja fördes snabbt med ambulans till Hjärtsjukhuset i Tammerfors.

Från ambulansfärden har Tarja just inga minnen.

Efter ballongutvidgningen hade Tarja en känsla av, att allt det här hände till någon annan person.

– Jag hade inte kunnat föreställa mig, att en person med god grundhälsa plötsligt kunde få en hjärtattack. Attacken var som på film, massiv och smärtsam. Jag fattade inte genast, hur allvarlig situationen var. Hjärtats vänstra kranskärl var helt tilltäppt, två andra blodkärl var tilltäppta till 60 procent. Under ett dygn gjordes tre ballongutvidgningar på mig. Ifall det tilltäppta blodkärlet inte skulle ha ballongutvidgats, skulle jag ha dött.

Diagnosen var tydlig: kranskärlssjukdom

Tarja beskriver sig själv som en sorglös person, en kvinna, som lever i den här dagen och i den här stunden. Hon har förhållit sig obekymrat till sitt ätande, obekymrat använt alkohol och också sovit obekymrat.

– Jag har alltid älskat att vakna fem på morgonen. Nu har livet fullständigt förändrats. Jag lägger mig efter kvällsnyheterna och sover klockan runt, om jag bara får. Om jag ska på jobb följande morgon sover jag elva timmar.

Tarja tycker om att motionera, hon promenerar och simmar. Hon har aldrig rökt regelbundet. Vid festliga tillfällen har det undantagsvis smakat med tobak.

Att resa har varit en passionerad hobby för familjen.

– Det enda jag kunde tänka var, att det här är orättvist. Varför skulle jag insjukna?

Tarja vet, att det i släkten finns kranskärlssjukdom. Hon säger sig vara ett varnande exempel på arvsfaktorernas påverkan.

Dessutom är arbetet som specialklasslärare i högstadiet ansträngande och stressigt.

Pratande och fritidssysselsättningar underlättar tillfrisknandet

Med tanke på tillfrisknandet har det absolut viktigaste för Tarja varit de människor hon haft omkring sig. Mannen, barnen, närstående och andra bekanta.

– Varje gång jag får berätta om vad som hände den där tisdagen, känns det en liten aning bättre. När en vän kom på besök. Det, att någon ringde. Eller stannade på gatan för att fråga hur jag mår. Jag är lycklig, som vid min sida har en fantastisk man och barn, som varit med under sjukdomens alla skeden.

Före hon insjuknade tyckte Tarja om promenader med grannfrun och att resa.

Väl hemma igen kunde hon knappt ta sig upp via trapporna till husets övre våning. Hon fick svindel och det kändes som att hon skulle ramla omkull. Efter ett par veckor orkade hon försiktigt promenera ute på gården. Efter en månad gick hon redan runt huset.

Nu promenerar Tarja raskare och lika långt som innan sjukdomsattacken.

– Det tog ett halvt år, men nu tror jag nog att farten redan är nästan den samma som tidigare.

Att resa, det är sedan en annan historia, berättar Tarja.

– Jag har många och olika slags rädslor. Slutna utrymmen och nya situationer känns skrämmande, att flyga har jag varit tvungen att lära mig på nytt. Ord och namn får jag emellanåt söka. Hjärnan tycks arbeta långsamt. Tråkigast av de fysiska symptomen är nog den ständiga snuvan. Jag är väl allergisk mot någon hjärtmedicin. Blåmärken får jag lätt och ibland också bröstkänningar. Jag har blivit en sådan som bekymrar mig. Tillsammans inverkar allt det här bromsande på livet. Nu försöker jag lära mig det, att våga leva.

Den första resa blev också bara ett snabbt besök i flygplanet.

– Vi satt redan i planet men så kände jag, att jag inte vågar flyga. Tänk om jag får en hjärtattack igen? Läkaren hade lovat mig att flyga, det var inget hinder.

Sin rädsla har Tarja tacklat genom att först göra en flygresa till Tallinn, därefter flera resor till Riga. Nu har hon en resa till Lissabon i Portugal bakom sig.

Lissabon, staden på kullarna, bjöd under fem dagar på en fantastisk trappträning. Jag har igen tagit en steg framåt på tillfrisknandets väg. Tiden är den bästa läkaren.

Arbetskamraterna och kamratstödet hjälper i vardagen

Att börja arbeta igen var för Tarja en verkligt stor milstolpe på vägen till tillfrisknande. Arbetshälsovården får tack, och på arbetsplatsen fick läraren ett fint mottagande. Arbetsuppgifterna skräddarsyddes på nytt för henne.

– Jag gör nu det väldigt omfångsrika speciallärararbetet på deltid. Arbetet känns verkligen viktigt och meningsfullt.

Eftersom kranskärlssjukdomen inte syns utåt, har Tarja småningom fått lära sig en ny vardag.

– Medicinerna, ätandet och motionen är min heliga treenighet. Med dem är jag numera mycket noga. På Facebook är jag med i kamratstödsgrupperna Kuriton sydän och Sepelvaltimotautia sairastavat, och från dem har jag fått mycket kunskap och stöd.