Eija Honkonen: Det är fint att vara frisk och leva ett normalt vardagsliv

Det borde ha varit en flygresa som många andra. Från Helsingfors skulle resan med hennes väninna fortsatt till Tallinn.

Eija Honkonen beslöt att ta en tupplur under resan från Uleåborg till Helsingfors, men hjärtat hade andra planer. Halvvägs slog en rytmstörning till med överraskande styrka. Den efterlängtade Tallinnresan blev istället en sjukhusresa.

Rytmstörningen hade varit Eija Honkonens följeslagare under ett kvartssekel. Hon hade vant sig med att ta förebyggande medicin och förhöll sig till rytmstörningen så, att den var en del av livet.

Lyckligtvis hände det här i Finland

Det var den 19 oktober 2019 som Eija satt i flygplanet och kände att hon började få hjärtsymptom, som var svårare än vanligt. Hjärtat bultade i bröstet, dessutom darrade händer och fötter och krafterna försvann. På planet rådgjorde stewarden och kaptenen med sjukhuset angående situationen. Eija trodde, att hon inte skulle orka ända fram till Helsingfors. Stewarden och kaptenen kallade på hjälp till flygfältet. Då Eija kom ut ur planet väntade två ambulanser på henne.

Efter att hon getts första hjälpen i ambulansen fördes Eija till Pejas sjukhus, där hon i tre dygn vårdades på hjärtavdelningen.

– Jag var helt lugn på sjukhuset, för det här hade jag upplevt många gånger.

Bara någon vecka tidigare hade Eija, som reser mycket, återvänt med flyg från sin favoritstad New York, där hon hade besökt sin systers familj.

– Tänk vilken tur, att det här inte hände på Amerikaflyget. Jag hade verkligen tur.

Ablationen kändes skrämmande – helt i onödan

Eija Honkonen hade vant sig vid den diagnos hon fått, rytmstörning i ett annars friskt hjärta. Under många år hade rytmstörningarna varit en del av det dagliga livet.

Åt 2012 hade Eija haft ett ovanligt svårt kammartakykardianfall, varefter man på Uleåborgs universitetscentralsjukhus konstaterade, att det i något skede skulle bli nödvändigt med en ablationsbehandling av hjärtat. Det gjordes ändå ingenting åt saken, eftersom Eija med hjälp av förebyggande medicinering hade vant sig att leva med störningen och eftersom tanken på ablation kändes skrämmande.

När Eija efter den ödesdigra resan i oktober 2019 återvände från Helsingfors hem till Oulunsalo, blev hon sjukskriven. Hon besvärades av en ständig trötthet.

– Jag tycker om att motionera – jag springer, cyklar och framförallt njuter jag av att gå på gym. Jag hade god kondition, men var så trött, att jag inte ens orkade gå till postlådan.

Här slutar mitt liv

Det blev självständighetsdag. En väninna och hennes make kom på besök. Vid kaffebordet fick Eija Honkonen plötsligt en rytmstörning.

Väninnan som är sjukskötare tog pulsen på den liggande Eija. Då anfallet inte gick över kallade man på ambulans. Eija flyttades till ambulansen och intravenöst dropp sattes in.

– Jag han just säga, att nu svimmar jag innan allt blev svart.

På Honkonens gård stod ambulansen, och dit hade också kallats en läkare, som gav instruktioner åt ambulanspersonalen.

–  Jag hann redan tänka, att här slutar mitt liv. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Från bröstet till huvudet kändes det som att jag när som helst skulle explodera.

Ambulansen tog Eija till hjärtavdelningen på sjukhuset i Uleåborg. Där gjordes några dagar senare ablationen, som hade planerats redan flera år tidigare. Eija var fruktansvärt rädd för den obehagliga och smärtsamma åtgärden, men den var snabbt överstökad.

– Jag hade helt i onödan varit rädd för ablationen. Den förändrade mitt liv.

Eija tackar sjukhusets personal. Vården har varit bra varje gång. Som hjärtpatient har jag aldrig behövt vänta utan allt har varit klart, när ambulansen har kurvat in till sjukhuset.

Kamratstödet är viktigt för Eija. Bara den som har upplevt samma kan förstå, hur besvärlig en rytmstörning i ett friskt hjärta kan vara.

Efter ablationen behövdes ingen särskild konvalescenstid, utan livet kunde genast fortsätta som normalt. Eija förstod ändå att hon nu behövde vila, och fortsatte därför sin sjukledighet.

Ständig rädsla är en slitsam följeslagare

Julhelgen förlöpte avslappnat tillsammans med familjen. Efter nyår prövade den energiska kvinnan första gången på lite lättare gymnastik.

Det var en märklig upplevelse: Eija hade i åratal ätit betablockare och kunde inte föreställa sig hur det kändes då pulsen stiger. Det var nytt och skrämmande. Eija var tvungen att avbryta träningen.

Sjukledigheten gjorde gott. Vilan hjälpte henne att återhämta sig, då hon fick sova länge på morgonen och lyssna på ljudböcker.

Ögonen tåras då Eija tänker på hur mycket rytmstörningarna har påverkat hennes liv. Ständig rädsla och osäkerhet är slitsamma följeslagare. Den här envisa kvinnan har inte tagit den lättaste vägen under åren:

– Ofta kunde en rytmstörning ha hållit mig länge vaken om natten och ändå rusade jag iväg till jobbet följande morgon.

Under semesterresorna gick det många gånger så, att hon framme vid resmålet hamnat att glömma de planerade cykelfärderna och fått nöja sig med att vila.

Sjukdomen lärde henne uppskatta sig själv

För tre år sedan fick Eijas make en hjärninfarkt, och han har återhämtat sig mycket väl. Redan under makens sjukdom ändrade värdena i livet och den egna sjukdomen har förstärkt det ännu mera.

Eija säger, att hon tack vare ablationen fick ett nytt liv. Rädslan är inte längre en del av livet. Hon kan lita på sin kropp.

– Jag är arbetsnarkoman. Fortfarande tycker jag om att arbeta men nu sköter jag om mig själv. I fortsättningen håller jag arbetstiderna och tar också ut min semester.

Eija Honkonen kan uppskatta sig själv. De viktigaste sakerna i livet är familjen – maken, tre vuxna barn med makar samt två barnbarn.

Mormor orkar nu hitta på saker med småkillarna och även läsa godnattsagor för dem.

Av sin äldsta dotter fick Eija fin respons. Dottern såg på då mamman målade deras hus och utbrast: tidigare skulle det här ha varit omöjligt. Familjen hade vant sig med det, att mamma alltid var trött.

– Den vanliga vardagen med sina små sysslor är bäst.

Då Eija efter fyra månaders sjukledighet återvände till sitt försäljningsarbete hann hon arbeta i ett par veckor innan coronan kom och ändrade på allt.

Livet har lärt mig, att man klarar av allt.

– Jag tänker så, att det blev ett totalstopp, som tvingade oss till förändring.

Min insikt

1. Vardagen är bäst. Sjukdomen har lärt mig, att det finaste är att vara helt som vanligt hemma tillsammans med familjen.

2. Det är viktigt att uppskatta sig själv. Man kan nog arbeta, men det lönar sig inte att slita ut sig. Människan behöver vila och återhämtning.

3. Det är slitsamt att leva med rädsla. Då rädslan är borta, faller också en stor börda från axlarna.

Kammartakykardi

• Med kammartakykardi avses en rytmstörning, som får sin början i hjärtats kamrar, där hjärtats rytm är väldigt snabb. Symptom kan vara hjärtklappning, svaghet och ibland t.o.m. svimning.
• Det kan vara fråga om ett rytmstörningsanlag i ett annars s.k. friskt hjärta. Också många hjärtsjukdomar, så som en tidigare hjärtinfarkt, kan utgöra risk för kammartakykardi.
• Behandlingen är individuell och beroende av bakgrundsorsaken.
• Kammartakykardi är en betydligt mer sällsynt rytmstörning än extraslag eller förmaksflimmer.

Läs också:

Vad det här allt?

Erfarenheter av hjärtrehabiliteringskursen

Rehabilitering lönar sig

Kela: Snabbguide om förmåner under sjukdomstid