Hjärtevänner

– Simo satt i gungstolen och ryckte till. Jag undrade vad han höll på med och sade bestämt att han skulle sluta fåna sig. Men jag märkte genast, att det här var ingen lek. Jag skyndade mig att ringa nödnumret 112. Simos läppar började redan bli blåa. Nödcentralen gav det rådet, att patienten genast skulle läggas på rygg. Inte kunde jag ju ensam få ner honom ur gungstolen! Paniken blev allt starkare och mina fötter ledde mig ut och till grannen för att be om hjälp. Efter det har jag bara korta minnesbilder av vad som hände, berättar Maire.

Grannen Hannu

Hannu Tarvainen var hemma med sin yngsta son. Kvällens simhallsbesök hade en stund tidigare inhiberats. Dörrklockan ringde. Den ringde snabbt och kraftigt, en gång, en gång till och så ännu en tredje gång.

– Min första tanke var, att nu är någon i nöd. Jag gick för att öppna, men där fanns ingen. Dörren till lägenheten mittemot var öppen och jag hörde en upprörd kvinnoröst. Jag visste genast, att nu var något allvarligt på gång, minns Hannu.

I gungstolen satt Simo med blåa läppar. Grannarna Maire och Hannu, som inte var närmare bekanta än att de hälsade på varandra, hjälptes åt att enligt nödcentralens direktiv snabbt flytta ner Simo på golvet i ryggliggande ställning. Personen på nödcentralen lugnade Maire som var i chock, hjälp var på väg!

Sedan gick situationen vidare som i en dröm. Hannu kontrollerade Simos puls och andning, ingendera kändes. Läpparna blev allt blåare.

– Jag påbörjade återupplivning, utan att fundera, jag bara började. Jag blåste in syre och tryckte ner bröstkorgen medan jag räknade. Jag gjorde som jag hade lärt mig föregående år på förstahjälpkursen, som är obligatorisk i mitt arbete som elingenjör, säger Hannu

– Jag minns, att jag vände mig om och såg på Hannu och förundrade mig över, vad i all världen den där grannen håller på med?

Maire har just inga klara minnesbilder av händelserna, bara lösryckta fragment. Det hela pågick en evighet, men ändå bara ett kort ögonblick. Maire trodde, att ingenting kunde göras: Simos hjärta hade stannat, han andades inte och läpparna var blåa.

Fjorton minuter

Hannu återupplivade. Enligt uppgifter som man senare fick från nödcentralen var hjälpen på plats 14 minuter efter att samtalet inletts. Fram till det hade Simos liv och hjärta varit i Hannus händer.

Telefonen låg på bordet och Hannu räknade högt 2 gånger konstgjord andning och 20 gånger tryck på bröstkorgen, hjärtmassage. I andra ändan av telefonen, på nödcentralen sade man, att den inledande återupplivningen har kommit bra igång. Nu gällde det bara att orka tills ambulansen anlände.

– Jag märkte, att Simos läppar igen börjad bli en aning röda och att bröstkorgen rörde sig. Jag tänkte, att blodet cirkulerar och att hjärnan då också får syre. Fastän patienten inte andades själv och hjärtats puls inte kändes, visste jag att återupplivningen var till nytta, minns Hannu händelsen.

Sedan, efter 14 minuter gick händelserna framåt som med snabbspolning. Förstahjälpgruppen anlände och Simo gavs omedelbart en el-impuls i bröstet.

Förstahjälpgruppens människor kom in

– Då hjälpen anlände gavs jag lov att sluta blåsa. Förstahjälpgruppens människor kom in och en skötare ledde mig från vardagsrummet till köket och lugnade mig. Där bröt jag samman totalt, jag sjönk ihop och började gråta. Nu var Simo i de bästa av händer, säger Maire allvarsamt och ser på sin man. Kärleken lyser ur bådas ögon.

Simos hjärta började slå redan efter den första el-impulsen, trots att prognosen för att hjärtat ska gå igång efter ett över tio minuter långt hjärtstillestånd, speciellt på första försöket, är ganska svag. En andningsapparat blåste in syre i lungorna. Hannu höll i ett dropp, via vilket de första medicinerna droppade in i blodådern.

Båren rymdes inte in i hissen och den medvetslöse Simo lyftes i en bärsele ner på hissgolvet på rygg. Då hissdörren stängdes upphörde snabbspolningen. Hannu och Maire blev tysta kvar på tumanhand i rummet.

Akutvårdarna tackade genast Hannu, den inledande återupplivningen hade gjorts verkligt bra! Nu i efterhand vet vi, att det var just Hannus snabba insats som räddade Simos liv, säger Maire.

Maire for inte med till sjukhuset. Hon skulle ändå inte ha kunnat se Simo, som fördes direkt till intensivvård och undersökningar. På sjukhuset skulle hon inte ha haft någon uppgift den kvällen, Simo fick nu den bästa tänkbara vården.

Fruktkakan

Hannu och Maire satt i köket. Fruktkakan var fortfarande i ugnen.

– Det var svårt att samla tankarna, svårt att ens fokusera på det som just hänt. Jag försökte bara få Maire att tänka på annat. Tillsammans såg vi till, att kakan inte brändes. Det sade jag ändå, att bekymra dig inte, Simo klarar sig nog!

Kakan togs ur ugnen. Och då Maires sondotter Kati kom, hade Maire redan lugnat sig en aning.

Men den natten var det svårt för dem båda att få sömn. Hannu vakade och funderade på vad han hade gjort och hur Simo månne mådde. Hade han gjort allt rätt, så som han ett år tidigare hade lärt sig i skolan?

Maire var trött. På sjukhuset hade man sagt, att de ringer genast om någonting händer. Nu kunde hon bara vänta och försöka hålla sig lugn. Men hon var ändå mycket bekymrad.

Kati övernattade den första natten som stöd åt Maire. Följande dag kom en väninna som bodde i Esbo.

– Laila var på väg på en resa men genast då hon hörde vad som hänt avbokade hon – trots mina protester – resan och alla sina egna planer och kom hit till Kuopio som stöd åt mig!

På Kuopio universitetssjukhus Hjärtcenter

Senare samma dag satt Maire med sin väninna i ett rum på Kuopio universitetssjukhus Hjärtcenter och lyssnade på den läkare som hade tagit hand om Simo. Bra var ju det, att Simo var vid liv, men dåligt var det, att den fortsatta prognosen var mycket dålig. Hjärtstilleståndet hade varit så långvarigt, att hjärnan med största sannolikhet hade tagit skada. Hjärnan är känsligast för störningar i blodcirkulationen och ifall funktionen inte kan återställas under de några första minuterna, börjar bestående förändringar i hjärnan utvecklas.

– Läkaren ville, att Simo skulle hållas nersövd i tre dagar för att få möjlighet att återhämta sig. Efter väckningen skulle en hjärnfilm tas och vi skulle veta mer, säger Maire.

Väntan fortsatte alltså. Då de återvänt hem från sjukhuset kokade Maire och Laila så småningom kaffe och åt varsin bit av fruktkakan. En del av kakan förde Maire till grannen Hannu.

På den tredje dagen väcktes Simo.

– Han var mycket skör, men på blicken såg jag genast, att där nog var min Simo! Han log svagt och berättade vad han hette när man frågade det. På läkarens uppmaning måste han identifiera mig och de andra fyra kvinnorna jag hade med mig. Simo klarade av att berätta allas namn. Strax efter det här konstaterade läkaren att det inte behövs någon hjärtfilm, för Simo är helt tydligt snart tillbaka i ledet!

Efter tre veckor på sjukhuset fick Simo komma hem. Rollatorn som väntade hemma behövdes aldrig. Drygt tre månader senare fick Simo en pacemaker inopererad.

– Nu har vi redan varit fyra gånger och dansat, långsamt kind mot kind. Och på danserna vill många krama och dansa med Simo, så mycket har man saknat honom, berättar Maire.