Sydänliiton hyvinvoinnin ja sydänterveyden verkkopalvelu

Till toppen – trots begränsningar!

Dagen efter födseln konstaterade läkaren ett biljud i barnets hjärta. Den nyfödda från S:t Michels fick remiss till universitetssjukhuset i Kuopio för undersökning. Sedan kom diagnosen: barnet hade ett hjärtfel – aortakoarktation, en förträngning i aortabågen.

Bild och text Tiiu Kaitalo
Julkaistu 24.4.2019
Förutom träningen har Joonas denna vår koncentrerat sig på studentskrivningarna. I framtiden siktar han vid sidan av idrottandet på studier inom idrott och välmående.

Diagnosen ett hjärtfel var en chock eftersom felet inte hade upptäckts under graviditeten. Sent samma kväll körde föräldrarna med barnet till Helsingfors. Följande morgon opererades den 17 dagar gamla pojkens hjärta. Läkaren gjorde ett litet snitt på sidan av bröstkorgen och den förträngda delen avlägsnades.

– Ingen har väl egentligen berättat åt mig att jag har ett hjärtfel. Det var en sak som jag växte upp med. Operationsärren har alltid funnits som födelsemärken på min kropp, som av naturen, berättar Joonas Liukkonen, 19, samtidigt som han knyter snörena på sina joggingskor på idrottsplanen vid Kaarihalli i Juva. Nu på våren har dagarna blivit längre och det är inte mera så mörkt att springa de knappt 30 kilometrarna från byn Vuorenmaa till träningshallen i Juva centrum. Den sträckan springer vårens abiturient dagligen, oberoende av om det är läslov eller inte. Hjärtfelet har inte hindrat Joonas från att idrotta. Tvärtom, hans läkare gjorde genast från början den saken klar, att hälsosamma levnadsvanor är speciellt viktiga för en hjärtpatient. Nu tränar den unge mannen, som idrottat i hela sitt liv, sprintlöpning med ungdomseliten.

Ett symptom var rodnad i ansiktet

– I lågstadiet kunde jag inte leva helt som de andra och tidvis var jag helt förbjuden att springa. När klockan ringde in från rasten fick jag se hur de andra sprang in. Själv gick jag. Det kändes hårt – att bli efter de andra.

Ett symptom på Joonas hjärtfel var rodnad i ansiktet. Ingen exakt orsak till rodnaden kunde upptäckas, men den begränsade hans idrottande. Då ansiktet blev rött och nästippen vit, plockade lärarna ofta den livliga pojken till sidan för att lugna ner sig. De andra barnen sprang bredvid. Idrottsbegränsningarna gjorde Joonas envis. Önskan om framgång och att visa vad han gick för växte med åren.

– Ibland ville jag protestera, bara fortsätta springa. Jag visste, att det inte skulle vara förnuftigt, men förstod inte helt hur allvarlig sak det var fråga om. Lyckligtvis lyssnade jag ändå för det mesta till de vuxnas råd.

Trots sitt hjärtfel var Joonas ett energiskt barn

Fastän idrottsbegränsningarna var många, begränsade de bara tidvis Joonas idrottande. Trots sitt hjärtfel var han ett aktivt och energiskt barn. Under uppväxten och skolgången följde man noga med Joonas hjärta och hans välmående. Lågstadietiden gick utan större hälsobekymmer. När det var dags att börja högstadiet fäste läkarna uppmärksamheten på det höga blodtrycket. Uppföljningen blev allt noggrannare.

– Ibland blev det jobbigt med den ständiga uppföljningen av mitt hjärta och mitt blodtryck. Kroppen var ofta full av hjärtfilmselektroder och 24-timmarsmätning av blodtrycket har gjort så ofta att jag inte ens minns alla gånger. Det var irriterande då manschetten klämde åt, ibland med femton minuters mellanrum, ibland med en halvtimmes.

Samtidigt levde Joonas ett vanligt tonårsliv. Vid sidan av skolan idrottade han och träffade sina vänner. Fotboll började Joonas spela redan som 9-åring, när ett lag grundades i Juva. Också i högstadiet tränade han två gånger i veckan.

– Det var fint att inte längre behöva spela i den egna byns gubblag. Ett eget lag med tränare var en stor sak.

Slutligen sattes medicinering in på grund av Joonas svindlande höga blodtryck, men att hitta en lämplig medicin visade sig vara svårt.

– Jag fick pröva på flera olika mediciner, men ingen tycktes hjälpa. Slutligen fick jag en kombinationsmedicin med maximal effekt. Inte ens den var helt tillräcklig, men jag klarade mig något så när.

Först friidrott kändes inte lika trovärdigt som fotboll

Trots det höga blodtrycket kände Joonas att han mådde bra. Tack vare sina fritidsintressen hade han annat att tänka på än sin hjärtsjukdom. I idrotten längtade han efter mera utmaningar, och hans mamma föreslog friidrott.

– Först tände jag inte på förslaget, friidrott kändes ju inte lika trovärdigt som fotboll. Men det saknades en löpare i Juvas stafettlag, och de visste ju, att jag var snabb. Jag deltog i ett par träningar och märkte att det var riktigt roligt.

Med tanke på Joonas hälsa var idrotten viktig. Samtidigt var risken stor. Läkarna påminde ofta Joonas om, att han aldrig skulle kunna bli tävlingsidrottare och de förhöll sig också ganska eftertänksamt till tränandet. Rådet var, att hårda och långvariga träningar borde undvikas.

Joonas grämde sig över den saken, fotboll var ju en intensiv och hektisk kontaktgren, där man springer mycket, i sprintlöpning igen var ansträngningen tillfälligt maximal.

– Högt blodtryck är en lömsk sjukdom, man märker inte själv när trycket är högt. Jag vill alltid visa vad jag går för och ville också bevisa för alla att jag kan vara lika bra som vem som helst trots min sjukdom. Det skulle ha kunnat gå dåligt, men jag har alltid noga lyssnat på min kropp. Noggranna var också föräldrarna och tränarna. Speciellt tillsammans med föräldrarna funderade pojken mycket på hurudan idrott som skulle vara lämplig för honom. Träningen kändes ändå naturlig för Joonas. I högstadiet tränade Joonas fotboll två gånger i veckan.

Jag beslöt att satsa på sprintlöpningen

Friidrottsträningar hade han 3–4 gånger per vecka. Ett par dagar i veckan åkte han skytteltrafik från den ena träningen till den andra: när en träning slutade, började den andra.

Joonas

Före träningar och tävlingar lyssnar Joonas noggrant på sitt eget mående och sin kropp. Inför en idrottsprestation går han igenom hela kroppen och stretchar omsorgsfullt.

– Vi fick ihop ett gäng som tränade friidrott och träningarna blev mera tävlingsinriktade. I fotbollen hade jag dragits med skador och så småningom lämnade jag den, speciellt som laget inte heller höll ihop.

De första stefettävlingarna gav resultat och Joonas märkte att han hade möjlighet att utvecklas. Han bar själv ansvar för sina egna resultat.

– På sommaren 2014 blev jag intresserad av sprintdistanser och vann min första FM-medalj, silver på 300 meter. Då beslöt jag att satsa helt på sprintlöpningen.

Målinriktad träning och en personlig tränare gav resultat. Till sin egen förvåning tillhörde Joonas snart Finlands toppelit. FM-medaljerna blev flera och han märkte att han också klarade sig i de stora tävlingarna.

– Medaljerna kom verkligen som överraskningar. Och resultaten kändes otroliga.

Då Joonas började i gymnasiet var blodtrycket fortfarande högt, medicineringarna och mätningarna ständigt aktuella.

Operationen bestämdes så att de värsta provveckorna i skolan skulle vara förbi

På vårvintern 2017 hade pubertetspojken hemma en häftig diskussion angående öppnandet av breven från läkaren, och i fortsättningen skulle han själv öppna breven. Några veckor senare väntade det första oöppnade brevet på bordet.

– Det var en chock. Jag tyckte ju själv att jag mådde bra. I brevet meddelades jag om operationen, det fanns inget annat alternativ. Samma vår skulle operationen ske.

Joonas och föräldrarna kom överens om att lugna ner situationen och mamman gick tillsammans med läkaren igenom förberedelserna inför operationen. Själv behövde Joonas inte bekymra sig. Inom en vecka kom tidpunkten för operationen och den bestämdes så att de värsta provveckorna i skolan skulle vara förbi.

Joonas hade inte tid att oroa sig. Skolan och träningarna höll tankarna på annat håll. Först ett par veckor före operationen började han fundera på vilken betydelse den kunde ha. Den första operationen gjordes då han var nyfödd, ärren på bröstkorgen var de enda minnen han hade av den. Nu var det fråga om en stor öppen hjärtoperation: utvidgning av aortabågen med en homograft. Bröstbenet skulle öppnas på mitten.

– På kvällen efter operationen spelades en match i mästarligan i fotboll. Jag hade på förhand bett om att få se den. Operationen gick bra, och då jag vaknade strax innan matchen började hade jag en TV i uppvakningsrummet. Jag försökte följa med matchen, men det var hopplöst. Ögonen hölls inte öppna – medicinerna verkade fortfarande för mycket.

Eter utvidgningen av aortabågen märkte man att det ena av Joonas stämband var förlamat. Han fick nätt och jämt fram något ljud. I S:t Michels gick Joonas hos foniatriker och talterapeut. Hemma inleddes sedan en ihärdig träning och så småningom började rösten återvända.

– Tidigare var min röst ljusare, nu låter den som om jag skulle ha druckit whisky i 50 år och kedjerökt, säger Joonas med sin mörka röst.

Jag blickar framåt, mot studier och idrott

Efter operationen återhämtade sig Joonas i lugn och ro och inledde därefter träningen. Ett drygt år efter operationen kunde man i Juvan Uutiset läsa följande nyhet om idrottslöftet i sprintlöpning: ”Juvan Urheilijats Joonas Liukkonen tillbaka på medaljplats i FM–tävlingarna. Liukkonen tog brons och personligt rekord med tiden 11,12 på 100 meter för 19-åringar.”

– Nu mår jag bra, blodtrycket är normalt. Jag tar en dag i sänder och ser, hur jag klarar mig i toppidrotten. Ingen kan säga någonting om morgondagen, men jag blickar framåt, mot studier och idrott, säger Joonas och börjar stretcha inför dagens träning.

Lue seuraavaksi