Då livet hänger på sekunder

– Så här efteråt känns det bra och varmt, då jag tänker på saken, beskriver Anssi Liukola, ett år efter återupplivandet av innebandykompisen med hjälp av en defibrillator.

Kompisgänget från Tusby hade i ett par årtionden spelat innebandy tillsammans, och den här söndagskvällen i november var inget undantag. Speltiden höll på att ta slut och Liukola föste bort de sista spelarna från planen innan det var dags för följande grupp.

Då började det höras rop från omklädningsrummet, att en av lagmedlemmarna hade segnat ihop på golvet, och såg inte alls ut att må bra.

– Jag skyndade mig dit och fick se, att min spelkompis Marco Hyvärinen låg på golvet och krampade, minns Liukola.

Återupplivning som ur läroboken

– Det första jag kom att tänka på, var att Hyvärinen hade fått ett epilepsianfall. Samtidigt befallde jag min bror att ringa nödnumret 112. Jag kom också ihåg, att jag i tenniscentret i byggnaden bredvid sett en defibrillator. Jag uppmanade en av kompisarna att hämta den, minns Liukola händelsen.

I omklädningsrummet vände spelkompisarna under tiden Hyvärinen på sida, för han skulle ha lättare att andas.

– Hans andning lät ansträngd och en av spelkompisarna konstaterade, då han kände på pulsen, att den höll på att bli svagare.

Då man fått hjärtstartaren eller defibrillatorn på plats, vände man Hyvärinen på rygg och fäste elektroderna på bröstet enligt anvisningarna på den bild som följde med apparaten.

”Släpp patienten, jag undersöker”

– Den här deffan hade också tryckgivare. När de var fästa kommenderade apparaten att hjärtmassage skulle påbörjas, vilket jag genast gjorde. Efter en stund befallde apparaten mig att trycka hårdare. En halv minut senare igen sade apparaten: ”Släpp patienten, jag undersöker”. Därefter konstaterade den: ”Jag ger en stöt”, berättar Liukola.

Defibrillatorn gav en återupplivande stöt och Hyvärinens bröst hoppade till en aning. Därefter återvände andningen, om än tung. Apparaten befallde Liukola att fortsätta hjärtmassagen, och snart öppnade Hyvärinen ögonen.

– Vilken lättnad, när jag kunde säga åt honom, att det är ingen fara! Strax därefter kunde jag sluta med hjärtmassagen.

Under tiden hade en del av spelarna väglett förstahjälppersonalen till omklädningsrummet. Yrkesfolket tog över situationen och konstaterade, att Liukola med sin insats hade räddat livet på Hyvärinen.

– Vi var ju många lekmannahjälpare på plats, och hela laget fungerade tillsammans, säger Liukola, som inte vill ta åt sig hela äran.

En omskakande upplevelse

– Fastän det bara tog 12 minuter från det att min bror ringde 112 tills det, att yrkesfolket kom på plats, kändes det som att all gick i slow motion, minns Liukola.

Då ambulansen hade åkt iväg, gick Liukola som vanligt för att betala spelturen och växlade ännu med ett par av sina spelkompisar några ord om det som hade hänt.

– Då fattade jag ännu inte riktigt, vad som just hade hänt. Det hela kändes overkligt.

Först i bilen på väg hem började han darra, det började gå upp för honom, vad som verkligen hade hänt.

– Den natten vakade jag. Händelserna i omklädningsrummet upprepades som en film i mitt huvud.

Jag bestämde att kontakta en förstahjälputbildare

Fastän situationen slutade lyckligt för alla inblandade, påverkade dramatiken också räddaren.

– Till slut bestämde jag mig för att kontakta en bekant förstahjälputbildare, som konstaterade, att det behövs hjälp av krispsykolog för att behandla saken. Jag bjöd också med psykologen till vår speltur ett par veckor senare, för att också de andra skulle ha möjlighet att gå igenom saken med en yrkesperson.

Liukola besökte också Marco Hyvärinen på sjukhuset.

Han hade fått en pacemaker inopererad, situationen hade alltså varit allvarlig. Det misstänktes, att en hjärtmuskelinflammation kunde vara en bakomliggande faktor.

Mycket tur i oturen

Liukola räknar upp många omständigheter, som bidrog till den lyckade återupplivningen.

– Ett år tidigare hade vi ännu spelat i den närliggande hallen i tenniscentret och jag kom ihåg att jag där hade sett en defibrillator, och kunde därför förklara för min spelkompis var han skulle hämta den.

Själv deltar Liukola regelbundet i de förstahjälpskolningar som anordnas på hans arbetsplats, och den senaste hade hållits bara ett halvt år tidigare.

– Därför var jag inte rädd för att använda deffan – en sådan finns också på min arbetsplats, så jag var bekant med hur den fungerar.

Liukola hade tidigare också i tankarna gått igenom det, hur han skulle agera, ifall han skulle ställas inför sådan här situation.

– Därför stod jag inte handfallen när det verkligen gällde, utan kunde ta ledaransvaret.

Till det här hör också det, att Liukola kunde handleda de andra, som tvekade en aning inför användandet av deffan.

– Någon av spelkompisarna frågade, om man verkligen kan använda den bara så där, och vad som händer om apparaten ger en stöt i onödan. Det gör ju inte de här apparaterna, utan de analyserar först, om patienten har kammarflimmer och uppmanar först därefter att släppa patienten innan de ger en stöt.

På allas ansvar

Liukola anser, att alla utan att tveka borde kunna ingripa i situationen, ifall personen bredvid en får en sjukdomsattack.

– Det lönar sig inte att stå handfallen, utan man måste agera. Det första man ska göra, är att ringa nödnumret. Där får man råd om, vad man bör göra för patienten.

En annan sak, som Liukola betonar, är att delta i en kurs i första hjälpen.

Det är skäl att så fort som möjligt anmäla sig till en sådan, och att delta – den följande hjälpbehövande kan vara din egen make eller maka, ditt barn eller din förälder eller vilken medmänniska som helst, vars liv bokstavligen kan vara i dina händer.

Då en medmänniska drabbas av ett sjukdomsanfall kan man inte heller bli att vänta på, att någon annan ska ta kontroll över situationen och ta ledaransvaret för att ge första hjälpen.

Du är den, som måste ta ansvar, påpekar Liukola.