Du är min klippa

Hissen i Åbo universitetscentralsjukhus susar iväg uppåt. Efter ett par våningar stiger Laura Penkkala ut ur hissen och styr stegen mot infektionsavdelningen. Huset är bekant, hon arbetar där som fysioterapeut. I Krista Mannermetsäs rum är det tyst, men vännen är vid liv.

En vecka tidigare fördes Krista skyndsamt nattetid till sjukhuset. Hon hade blodförgiftning, den andra inom två månader. Den venport som inopererats några veckor tidigare hade inflammerats.

– Jag hade fruktansvärda smärtor, och var nätt och jämnt vid medvetande. Jag visste att situationen var allvarlig. Jag ringde min mamma och bad henne komma ifall jag inte skulle klara mig, säger Krista tyst.

Skötaren lyckades inte få kanylen för droppet insatt, så en erfaren anestesiläkare kallades på plats.  Skötaren lugnade: snart skulle det lätta då hon skulle få medicin och vätska intravenöst.

– Läkaren försökte över en timme, men lyckades inte heller få kanylen insatt. Det började bli bråttom, och slutligen satte man in en central venkateter i ett halsblodkärl.

De fem följande dagarna kämpade Krista för sitt liv. Efter ett par dagar visade de viktigaste inre organen tecken på förlamning. Situationen var allvarlig och de närstående meddelades att Krista kanske inte skulle överleva. Sedan, som genom ett under började antibiotikan verka.

För Krista och Laura är deras vänskap som en klippa, säker, stadig och pålitlig.

Tillbaka till rötterna

Krista har ett medfött hjärtfel. Ett halvt år innan blodförgiftningen genomgick hon för femte gången en pacemakeroperation, nu byttes också pacemakern ut. Snart förvärrades astman som i sin tur så gott som förstörde lungfunktionen. Den ena akuta situationen avlöste den andra, vecka efter vecka och det var nödvändigt att snabbt påbörja medicinering. Eftersom det var problematiskt att få en vanlig droppkanyl på plats, opererade man in en venport. Det var just venporten som höll på att kosta Krista livet.

– Då Laura kom på besök till sjukhuset orkade jag knappt prata, så illa mådde jag. Jag minns att hon hade en löst stickad jumper på sig. Fastän mitt minne var ganska oklart, tänkte jag att jag nog hade sett hennes mage puta ut lite under jumpern, kommer Krista ihåg fyra år senare.

Den första snön har redan smält från gårdarna i Ilpois höghusområde i Åbo. Den frusna sanden knarrar under skorna. Lauras treåriga pojke granskar en vattenpöl framför det röda tegelhuset. Lekområdet i närheten ser nästan likadant ut som för 30 år sedan.  Krista och Laura småler, platsen är full av deras barndomsminnen.

– Vi bodde i samma trappa och våra mammor var goda vänner. Då de drack sitt kaffe så satt vi bredvid i varsin baby-sitter, berättar Krista med ett skratt.

Lite senare ringde dörrklockorna titt som tätt, då flickorna och deras syskon hämtade varandra ut för att leka. Också Kristas yngre syster har ett medfött hjärtfel.

– Krista var ofta hos oss, då hennes syster var inne på sjukhuset. Vi var under skolåldern. Ibland kom Krista mitt i natten, minns Laura.

– På morgonen då jag vaknade hos Laura, mindes jag inte alltid ens att jag hade gått dit. Det var en glad överraskning, då min lekkamrat genast var där bredvid mig.

Den gamla hemorten

Fastän vännerna sällan besöker den gamla hemorten är gården bekant. Det är också klipporna och skogen i närheten, likaså vägen till daghemmet och skolan.

– Vi var åtta år och bästa vänner. Sedan flyttade vår familj till Masku. Vi sågs mera sällan, på veckoslut och semestrar. På somrarna var Krista med oss på vår sommarstuga.

När Laura bytte skola blev Krista allt mera ensam. Mobbningen, som hade börjat i förskolan, blev värre då det viktigaste stödet var borta.

– Jag visste ändå, också under de mörkaste dagarna, att jag hade en vän som jag kunde lita fullt på och som aldrig skulle svika eller tala illa om mig.

Livet gick sin gilla gång och under gymnasietiden flyttade Kristas familj till Kanarieöarna för ett år. Fastän de unga barndomsvännerna redan länge hade gått i olika skolor och umgåtts i skilda kamratkretsar, höll de nära kontakt. Efter studentskrivningarna åkte Laura genast till Krista på Teneriffa.

– Det var min första resa utan föräldrarna, och resan är ett av våra bästa gemensamma ungdomsminnen, det var varmt och vi festade, simmade och lyssnade på musik.

– Lauras och Kristas barndomslandskap i Ilpois är nästan likadana som för 30 år sedan. Nu är också Lauras treåriga som med. Sonen är Kristas fadderbarn.

Krista blev fadder

Från Ilpois till Masku kör man på en halv timme. Där bor Laura fortfarande, nu med sin egen familj.  Krista bor 15 kilometer därifrån. Under ungdomsåren förändrades vännernas livssituationer. Laura började tidigt sällskapa, medan Krista levde som singel. Vänskapen bestod.

– I dag håller vi tätare kontakt. Vi firar ofta midsommar, valborg och bemärkelsedagar tillsammans. Och våra makar deltar också, gläder sig Krista.

– Lauras son är en viktig del av våra träffar. Han känns som en gåva för mig, eftersom jag på grund av min sjukdom inte kan få egna barn, funderar Krista.

– Då jag besökte Krista på sjukhuset visste jag att jag var gravid. När hon skrevs ut från sjukhuset, blev det en glad stund för oss båda då jag berättade nyheten. Samma kväll frågade jag om hon vill bli fadder.

– Att Laura bad mig bli fadder, var verkligen en stor ära och ett bevis på vår vänskap. För mig är det viktigt att jag kan vara med i pojkens liv, funderar Krista.

3 vinkar

1. Ge dig själv möjlighet att bli vän med någon. Det kräver åtminstone öppet sinne och ett visst mod. Våga prata också med främmande, du är inte den enda som längtar efter en vän och någon att prata med. Hobbyer, frivilligarbete och samma intressen förenar. Organisationerna och föreningarna har kamratverksamhet, du kan t.ex. via Mannerheims Barnskyddsförbund bli vän med en invandrarmamma.
2. Kom ihåg, att trots brådska ge din tid åt en vän. Var uppmärksam och närvarande, speciellt då, när han eller hon mest behöver det. Det är viktigt med ett rätt bemötande och tilltal. En gammal visdom säger, att vänskap ska skötas som en blomma.
3. Ta kontakt med en vän från barndomen eller ungdomstiden. Gemensamma minnen från skoltiden, samma ort eller armén bär framåt. Ofta har man mycket att tala om bara man kommer igång, också efter många års paus. Sociala medier är till god hjälp, då det gäller att spåra upp gamla vänner.

Krista

Förutom medfödd hjärtsjukdom har Krista svårbehandlad astma och migrän. Som en följd av blodförgiftningen bröt också en svår smärtsjukdom ut. Olika störningar i impulsöverledning i hjärtat, långsam puls, klaffel och rytmstörningar har tillsammans med de andra sjukdomarna gjort vardagen utmanande.

Medfött hjärtfel är en benämning på många olika strukturfel i hjärtat och de stora blodkärlen. Sådana konstateras hos ca 1 % av alla nyfödda. Ofta konstateras redan före födseln fel som kräver operation. Hos så gott som alla barn konstateras avvikelserna snabbt efter födseln och de kan ofta behandlas med gott resultat.

Hjärtebarn och -vuxna rf är en riksomfattande patientorganisation som arbetar för barnen med medfött hjärtfel och deras anhörigas intressen.

Tips! Läs också: Hjärtevänner 

”Den kväll då Simos hjärta stannade, satte Maire in en fruktkaka i ugnen, lämnade för ovanlighetens skull disken till senare och satte sig ner bredvid sin man i vardagsrummet. Tv-serien Emmerdales första avsnitt efter sommaruppehållet skulle börja. Det var en helt vanlig dag. I tv-rutan avlöste reklaminslagen varandra och augustikvällen började skymma. Då stannade hjärtat.”