Nalle, Stornalle och Kramnalle

Nallarna på affischerna vaknade till liv och de levde vidare i över tio år, ända till början av 1990-talet.

Kramnallarnas mamma var verksamhetsledaren för Tampereen Sydänyhdistys, Leila Vuorinen, som utvecklade idén och förädlade nallarnas mångsidiga karriär och verksamhetsbild.

Den första som klädde på sig nalledräkten var en ung pojke. De människor som fick fast nallen, fick en liten belöning. Pojken var snabbfotad. Tanken på en kramnalle hade ännu inte vaknat.

Då landets första Valentinus- eller vändag firades i Tammerfors, satte nallarna sig i rörelse. Mindre än tjugo nallar rörde sig runtom på stadens gator och besökte posten, skattebyrån och banker. Människorna fick röra nallarna, och tvärtom, och så småningom började de modigaste och mest ömhetstörstande kramas.

Ingen rördes mot sin vilja

Också till sjukhusets barnavdelning hittade nallarna sin väg, före sjukhusclownerna.

De olikfärgade och olika stora – från pink till brun och från en meter till 180 cm – nalledräkterna togs väl om hand och tvättades alltid efter att de använts. Och Kramnallens verksamhetsbild vidgades. Alla bjöds på ett gott humör. Och bl.a. resenärerna på järnvägsstationen fick en sång och hjälp med sin resväska på tåget. Ibland gav en tacksam resenär dricks, och de pengar som på detta sätt samlades användes till att förbättra nalledräkterna. Nallarna fick också officiellt tillstånd att resa med de lokala bussarna, och sjöng där tillsammans med sina medresenärer. En chaufför deltog så ivrigt, att han gasade förbi en hållplats. De sjungande nallarna var frivilliga skådespelarstuderanden. Alla kramnallar gick en kramkurs som ordnades av föreningen. På kursen lärde sig nallarna att fråga om lov för att få krama och att avläsa människornas kroppsspråk; när det var tillåtet och lämpligt att kramas. Inga repliker eller särskilda berättelser eller ord sattes i nallarnas mun.

I de lokala medierna berättades om var Kramnallarna rörde sig. En gång publicerade Aamulehti en stor annons, deras egen. Varning: björnar rör sig i centrum! Annonsen lockade nyfikna till platsen och snart fanns det gott om människor att krama, t.o.m. så många, att också polisen kom till platsen för att se att allt var i sin ordning. Och visst var det. Också tidningens egen reporter prövade på rollen som kramnalle och rapporterade med en helsidesartikel i tidningen om sina erfarenheter.

Kramnallarnas erfarenhet av att göra gott ledde också till en massageoperation. I samband med vändagen masserades grupper, som man tyckte var i behov av lite extra välmående. Som massörer fungerade studerande på området. Musikklassen vid Pispan koulu följde med underhöll dem som fick massage. Bland dem som fick njuta av de goda händernas rejäla beröring fanns åtminstone stadens styrelse, posttjänstemännen, de anställda på skattebyrån, polisen, taxichaufförerna och abiturientklassen.

– Man såg tydligt hur de garvade brandmännen blev rörda, då barnen sjöng Ramona för dem medan de blev masserade, minns Leila Vuorinen.

Njutningen kröntes av kaffe och Linkosuos Valentinus-bakelse

Kramnalle och björntemat kulminerade i evenemanget Skogen är som en saga. På utflykten till skogen och björnfamiljens bo hittades 36 nallar. Och krambehovet var fortfarande stort, människorna köade för den mjuka nallens björnkramar.

– Från den tiden är det speciellt en äldre dam som har fastnat i mitt minne. Hon ringde många år och frågade, vilken tid och var det lönar sig för henne att vara för att bli kramad? berättar Leila Vuorinen.

Fastän kramnallarna inte längre rör sig i Tammerfors, så har behovet av beröring knappast minskat, och framförallt inte försvunnit. Kanske skulle det vara dags att väcka nallarna till liv eller att utveckla något nytt positivt sätt att närma sig ensamma, dem som längtar efter närhet?