Namn åt känslorna genom att skriva

Att skriva om sina egna erfarenheter kan hjälpa den insjuknade att förstå, vad som har hänt honom eller henne och att komma vidare i livet.

– Då känslorna får ett namn, smälter den diffusa och tunga känsloklumpen, säger Hjärtförbundets sakkunniga på hälsoservice, Anneli Luoma-Kuikka.

Luoma-Kuikka, som är behörig handledare i biblioterapi eller litteraturterapi, höll senaste höst en tredagars kurs i terapeutiskt skrivande för Hjärtförbundets handledare och stödpersoner för andra i samma situation i Tammerfors. Kursen Kokemuksesta tarinaksi var en nyhet inom Hjärtförbundets rehabilitering. Det centrala var att bearbeta känslor i anslutning till insjuknandet.

– Det är viktigt att stödpersonen själv är på det klara med sin egen erfarenhet. Den som själv befinner sig i en kris, kan inte hjälpa en annan, säger Luoma-Kuikka.

Terapeutiskt skrivande hjälper framför allt att känna igen sina egna kraftresurser och att hitta medel för att ta dem i användning.

Den egna berättelsen speglad i andra

I kursen deltog tre män och en kvinna. Via skrivande och berättande begrundades bland annat det, vad man i och med sjukdomen tvingats avstå ifrån och vad man fått i stället.

– Fastän samma sjukdom förenar, är vars och ens erfarenhet annorlunda. Det är berikande att få speglingsyta och att höra, hur den andra upplevt samma sak.

– Stödpersonen tvingas också fundera på det, hur han eller hon ska berätta om sin egen erfarenhet för dem, som just har insjuknat. Också med tanke på det här är det bra att skriftligen gå igenom sin egen erfarenhet.

Anneli Luoma-Kuikka gav som uppgift att fortsätta följande meningar: Då jag minns tiden före insjuknandet…, Då jag fick höra diagnosen…, Då jag var på sjukhuset…, Då jag fick komma hem…, Sjukdomen tillförde mitt liv…, Jag har fått kraft…, I framtiden…

Av de texter som föddes bildades en egen historia, som sedan lästes för de andra.

– Kursen hjälpte också deltagarna att känna igen gränserna för, hur mycket de var villiga att öppna sig själva. Ibland befann man sig på djupa vatten och efteråt begrundades, var gränsen för berättandet går hos var och en.

Anneli Luoma-Kuikka märkte, att skrivandet har en djupare effekt än att enbart diskutera.

– Det är möjligt att senare återvända till det skrivna och att i lämpliga portioner undersöka det.

Också makarna med och skriva

Anneli Luoma-Kuikka funderar, att rehabilitering är fysiskt och psykiskt krävande för en hjärtsjuk, eftersom den förändrar många saker i livet. Levnadsvanorna, så som rökning, mat, dryck och motion synas med förstoringsglas. I omställningen förändras också makarnas inbördes arbetsfördelning och förhållande. Det är just makens upplevelse hon lyfter fram, som en sak som det tigits om.

– Den andras insjuknande framkallar starka känslor – förutom bekymmer och rädslan för att förlora den andra också ilska: att du gick och gjorde mig detta. Omsorg för hur den andra mår leder till överbeskyddande och vaktande: det där orkar du inte med, det där kan du inte äta.

Den av makarna som är frisk får lätt allt ansvar för ekonomin och arbetet hemma. Han eller hon kanske uppoffrar sig för mycket och avstår från sådant som skulle kännas viktigt.

– Det är vanligt, att då en hjärtpatient rehabiliteras, drabbas den friska parten av depression.

Text och bild: Helena Hietaniemi