Världarna möts

Jag besökte Fredrikshamn för att vädra min Kymmenedalsdräkt, som i årtionden hängt i skåpet. Förutom de lokala landskapsdräkterna fanns där bl.a. många deltagare med karelska dräkter, någon hade smyckat ut sin sommarklädsel med en folkdräktsväst eller -väska, någon annan igen hade vuxit ur sin dräkt, men förklädsbanden gick ännu att knyta runt midjan. Dräkternas ägare bar också på mångahanda berättelser från gångna tider och platser om klädernas mångsidiga användningsmöjligheter

Dräkten av ylletyg var ekologisk och höll i allmänhet under hela vuxenåldern – ofta var det den enda dräkt man hade. Den smala yllekjol, som skärgårdskvinnorna vid Finska viken använde, var också praktisk på vårisarna: gick man ner sig på isen steg den upp som en livboj runt midjan. Jag hörde också, att man efter kriget sprättade upp de randiga yllekjolarna och använde dem som ytskikt för täcken.

Under tillfället i Fredrikshamn vädrades också dikter, både egna, framgrävda ur bordslåda och också dikter skrivna av andra, också gamla dikter ur Kanteletar. Förvånansvärt var att märka, hur väl många av dessa våra gamla dikter stämmer överens med dagens situation och också med invandrarnas liv.  

Speciellt i den långa dikten Vierin vierahan varalle klagar dikaren på, hur han efter en lång och farlig båtfärd kommit till det främmande landet och där beskylls för att äta för mycket, vara en lat och dålig arbetare och till och med för att stjäla. Tankarna går oundvikligt till nyhetsbilderna från Medelhavet och de överfulla flyktingbåtarna.

Redan nu har man i hjärtföreningarna funnit både naturliga verksamhetsformer och sätt att möta de människor som flyttat hit från andra länder. Varje möte innebär en möjlighet till att också de nya finländarna ska kunna uppleva att hjärtgemenskapen erbjuder dem en livboj och att deras egna traditioner ska kunna slå rot till gemensam glädje för oss alla.