Flytta dig till innehållet

En beröring förändrar världen

En beröring av huden kan ge plågor, hälsa eller vackra bilder. Juho, Johanna och Soili berättar om, på vilket sätt beröringen har förändrat deras liv.

Jenna Parmala, Minna Kurjenluoma
Julkaistu 24.8.2017
Johanna Amnelin, Juho Räsänen, Soili Tella

Som sakkunnig kulturantropolog Taina Kinnunen, som forskar i beröring:

”Människan behöver beröring. Det är ett sinne som är så vanligt, att vi knappt fäster någon uppmärksamhet på det. Just därför binder beröringen oss till den här verkligheten, tydligare än andra sinnen. Beröringen är det lilla barnets första sinne. Det förenar oss med den här världen och med varandra.

Beröringens betydelse kan ses som en del av samhällets bestraffningssystem. Då en brottsförövare döms till fängelsestraff, isoleras han eller hon från beröring, både från att bli berörd och från att själv beröra.

God och ond beröring sätter spår i människans jagbild och självkänsla. Beröring är så väldigt social, därför är det viktigt, att beröringen inte översexualiseras och att människor skulle lära sig att tolka också diskret beröring.

Beröringsbrist är lätt att avhjälpa: börja dansa som hobby, gå med i ett teatersällskap, boka tid till skönhetsbehandling eller massage.

Johanna Amnelin, 39, fotograf, Salo

Efter ett våldsamt förhållande kändes beröring skrämmande

”Jag levde fem år i ett extremt våldsamt förhållande. Psykiskt och fysiskt våld var dagligen närvarande i vår vardag. Det var mycket svårt att bryta upp från förhållandet. På grund av hot, skuldbeläggning och förnedring hade jag en känsla av, att jag på något sätt förtjänade det våld jag upplevde. Min man drog mig ofta i håret och tog strupgrepp på mig. Den gång som blev den sista ströp han mig tills jag förlorade medvetandet och hoppade sedan på mig. Det här skedde framför ögonen på min dotter som då var åtta år. Min dotter försökte skydda mig och då slängde han henne mot väggen. Jag tror, att min dotter räddade mitt liv den dagen. Efter den händelsen beslöt jag ta ut skilsmässa.

Ännu inför det definitiva beslutet tänkte jag, att jag kunde fortsätta förhållandet, om min rusmedelsberoende man bara skulle gå med på avvänjningsbehandling. Efter att ha blivit bekant med andra kvinnor som utsatts för våld blev jag övertygad om, att mitt skilsmässobeslut var det rätta. Det våld jag fick utstå var inte mitt fel, utan min man betedde sig fel mot mig. Jag hade länge trott, att det oavbrutna våldet berodde på mig.

En öm beröring kan göra människan hel igen. Det dröjde länge, innan jag ens vågade försöka inleda ett nytt förhållande. I dag är jag lycklig, att jag vågade ta risken.

Det här nya förhållandet innebar ett helt nytt liv för mig. Numera känns det så, att jag i början av vårt förhållande växte till en helt ny, modig människa. Nu kan jag säga min åsikt, utan att behöva vara rädd för våld.

Vardagen har blivit bekymmersfri och trygg. Jag har lärt mig lita på det, att min make inte vill mig illa. Efter den första osäkerheten lärde jag mig att ta emot min mans ömma beröring och njuta av den känsla av trygghet och lycka den ger.”

Juho Räsänen, 29, ingenjör, Helsingfors

Beröringen blir bilder på min hud

”I vår familj har vi alltid kramat och rört vid varandra mycket. Speciellt min mamma är en hjärtlig människa, som ofta kramar mig och min syster. Min mamma var också den första i vår familj som tog en tatuering. Hon lät göra en liten kolibri på sin axel som 40-årspresent. Mamma har bara den där enda tatueringen, och var inte speciellt glad, då min och min systers armar började fyllas av olika tatueringar. Numera frågar hon regelbundet, om jag igen har skaffat nya bilder på min kropp.

Min första tatuering tog jag för tio år sedan. Jag har alltid ritat mycket och ville på min kropp få någon bild som jag själv gjort. En kväll skissade jag en ängel på ett papper och följande dag gick jag med den till en tatueringsstudio. Tatueraren förbättrade bilden så, att den satt på min kropp och sedan lade jag mig i tatuerarstolen utan skjorta. I fyra timmar arbetade tatueraren med att göra bilden på min mage.

Vid tatuering sticks färg med tatueringsapparatens nål under huden, till cirka två millimeters djup. I början kändes smärtan svår och jag försökte instinktivt dra in min mage. Man vänjer sig ändå rätt snart med smärtan. Det kändes bra, då bilden var klar, något som var mitt eget hade ritats på min kropp. Efter tatueringen kändes stickningar i huden. Bilden sköts som ett öppet sår, den smörjs och förbinds dagligen. Första tiden gör det verkligen ont att duscha. Jag tar nya tatueringar med ett och ett halvt års mellanrum.

Jag har blivit beroende av dem, numera fyller de min mage och båda armarna. Fastän tatueringar är eviga, lönar det sig inte att ta dem på alltför stort allvar. Det är ju bara fråga om huden, och den får man ju inte heller med sig när man dör. Tatueringarna på mina armar är synliga, men inte tänker jag på dem hela tiden. Ibland glömmer jag helt bort dem.

Då jag ser på mina tatueringar, väcks en massa minnen. Tatueringarna bildar en berättelse på min kropp, eftersom de påminner mig om olika perioder i mitt liv. Jag är inte samma människa som för tio år sedan, men jag tycker fortfarande om ängeln, som jag då ville tatuera på min kropp. En tatuering har jag ursprungligen ritat åt min före detta flickvän. Den är också efter det att vi skilts en av mina favorittatueringar.

Tribalmönster skulle jag aldrig vilja ha på min kropp. Jag är noga med det, hurudana bilder jag väljer, största delen har jag själv eller någon vän ritat. Jag vill inte, att en enda annan människa ska ha samma tatueringar som jag. Jag funderar regelbundet på att ta nya tatueringar.

Soili Tella, 57, massör, Helsingfors

Ett annorlunda synfält ger kraft åt beröringen

Då jag var 20 år, fick jag en störning i hjärncirkulationen, som började med ett migränanfall. Blodkärlen i hjärnan krampade och tillslöts helt i trakten av synnerven. Som en följd av störningen bröts min synnerv och mitt synfält krympte till närmast obefintligt. Då hade jag redan påbörjat min massörutbildning, men de drömmarna fick jag överge. Då tänkte jag, att jag aldrig mera kommer att behandla någon, det krympta synfältet var en sådan enorm chock. Mitt första barn var då ett knappt år gammalt, så jag måste helt koncentrera mig på att klara av vardagen.

Det var som om det dragits ett mörkgrått papper med två små hål i över mitt synfält. Genom de där hålen betraktade jag världen.

Först år 2007 återvände jag till mitt drömjobb och utbildade mig på nytt till massör. Jag startade en egen firma på vårdområdet. Det var alltid dunkelt på min arbetsplats, inga vita eller reflekterande ytor fick finnas någonstans. Utomhus använder jag röda glasögon och vit käpp.

Jag märkte snart, att ett annorlunda synfält är till fördel i mitt arbete. Som massör granskar jag mina kunders kroppar före massagen. Med hjälp av mitt synfält har jag lätt att urskilja människornas kroppsställningar, jag kallar det för att skanna.

De låsta kropparna tämjs långsamt och milt, aldrig med tvång. Vid beröring uppstår mellan de två hudytorna en liten elektrisk spänning, som får kroppen att slappna av och sköta om det hudområde som berörts. En hård beröring får kroppen att göra motstånd, vilket förvärrar spänningen.

I mitt arbete träffar jag många ensamma människor som längtar efter beröring. I det västerländska samhället låser människorna in sig i sina ettor som i kassaskåp, och varken berör eller blir berörda. Jag går också själv hos massör, för att jag ska få känna den helande beröringen också i min egen kropp. 

Lue seuraavaksi

Sökning

Hittades 0 resultat