Flytta dig till innehållet

Infarkten lärde att leva i stunden

För fem år sedan säckade Juha Ahola som 34-åring ihop på joggingbanan och fick tack vare snabb hjälp förlängd tid på sitt liv. Värdena omvärderades: familjen är viktigast och stressen hålls på avstånd.

Infarkten fick paret Ahola att omvärdera sina värden. Arbetet är inte längre viktigast. Familjen och en lugn samvaro är viktig. Bild Antti Saraja

Den borde ha varit en helt vanlig vardagskväll i april år 2014. Juha Ahola, 34, hade fört Ella, 6 år och äldst av barnen i den sportiga familjen, till hennes gymnastikträning och passade på att jogga en runda medan han väntade på henne. Frun Milla, 33, var hemma med den yngre sonen Elmeri och en väninna. Infarkten kom som en överraskning.

Det blev inte av att se på klockan. Tiden gick snabbt medan väninnorna följde med den lilla pojkens bestyr.

Telefonen ringde. Det var från sjukhuset och hon fick veta, att en man som eventuellt var hennes make hade hämtats dit. Mille ringde Juhas bror och tillsammans skyndade de och barnen till universitetssjukhuset i Uleåborg.

De möttes av en upprörande syn. Juha låg nersövd med slangar i kroppen. Personalen kunde inte berätta desto mera om hans tillstånd, man måste vänta till morgonen. Milla återvände hem med barnen, som kunde sova. Däremot vakade Milla. Skräckbilder flimrade förbi framför hennes ögon. Vännen i sitt eget hem var andligen närvarande och det kändes bra att med meddelanden kunna kommunicera med henne.

Följande dag hade situationen redan klarnat en aning, Juha var vaken, men förvirrad och upprepade att joggingrundan blev på hälft. Milla fick veta, att man skulle göra en ballongutvidgning på hennes man.

Situationens allvar klarnade så småningom

Juha minns, hur han den kvällen gav sig iväg på sin joggingtur, ringde tre samtal och efter det sista bestämde sig för att koncentrera sig på löpandet. Men det blev inte riktigt så. Han har ingen minnesbild av vad som hände ett par minuter innan infarkten.

– Jag väljer alltid olika rutter när jag joggar, medan Milla alltid löper samma. Lyckligtvis hade jag valt en sådan rutt, där det också fanns andra människor.

Till platsen råkade komma just rätta människor, som ringde alarmcentralen och började återuppliva Juha enligt anvisningarna de fick. En räddningshelikopter kom snabbt till platsen.

På sjukhuset gjordes ett par dager senare en ballongutvidgning på Juha. Operationen gick bra.

Arbetsorienterad som han är hade Juha redan på lördagen på sjukhuset lagt ut some-uppdateringar. Han tyckte också att det var klart, att han på måndagen skulle delta i ett BNI-möte i Sverige.

Juha Ahola blev utskriven på måndagen, och besökte sin arbetsplats samma dag. Han hade fått sju veckors sjukledighet, men kunde till en början inte förstå, hur allvarlig situationen verkligen var.

Han var delägare i ett stort företag och hade under årens lopp vid sidan om också byggt upp en egen affärsverksamhet som företagskonsult. Arbete fanns mer än nog och stressen var enorm. Dessutom hade Juha en ärftlig belastning beträffande hjärt- och kärlsjukdomar: hans morbröder hade insjuknat.

Först senare har Juha förstått de små, förebådande tecken

Det fysiska tillfrisknandet gick snabbt. Därför var det lätt att föreställa sig, att livet genast skulle fortsätta som tidigare.

– Lyckligtvis blev jag stoppad. Det dåvarande företagets ägare och en av förmännen kom hem till oss för ett allvarligt samtal. Också personer i min närmaste omgivning frågade, om det var värt att offra min hälsa för arbetet.

Efter en tid sålde Juha sina aktier i företaget och grundade ett eget företag. Han minskade betydligt på arbetstakten men erkänner, att han ständigt måste ge akt på den saken. När stressymptomen börjar visa sig, är det dags att ta det lugnare.

– Jag märker att jag är stressad, när jag börjar fräsa åt andra.

Juha återhämtade sig väl från infarkten. Han har alltid varit mycket motionsintresserad. Det är också många som har undrat, hur en man som motionerar, är rökfri och använder minimalt med alkohol kunde drabbas av hjärtslag.

Först senare har Juha förstått, att det hade funnits små, förebådande tecken. Lindriga stickningar hade känts i bröstet och också stelhet under joggingturerna. Men han hade valt att inte bry sig om varningssignalerna.

Infarkten lärde att njuta av stunderna

Infarkten fick paret Ahola att omvärdera sina värden. Arbetet är inte längre det viktigaste. Familjen och en lugn samvaro är viktig; de små stunderna och det egna orkandet värderas på ett annat sätt än tidigare. Båda har lärt sig att ta tid också åt sig själv.

Semestrarna hålls tillsammans med familjen. Milla bokar familjens resor; de har alltid minst en resa att se fram emot.

Arbetet som konsult innebär resor runtom i Finland. Milla har större ansvar för att familjens vardag ska löpa. Juha å sin sida håller långa semestrar. Det har han som företagare möjlighet till.

– Det är ju fantastiskt att barnen kan vara hemma med pappa hela sommaren, säger Milla tacksamt.

Juha konstaterar, att han kunde arbeta mera och förtjäna mera, men det känns inte lockande. Man blir inte lycklig av att konsumera.

Juha och Milla tackar universitetssjukhuset i Uleåborg, där allt lyckades bra enligt dem. Juha fick också bra stöd från hjärtföreningens kamratstödsgrupp, fastän han var rejält mycket yngre än de andra deltagarna.

Juha Ahola

Det är många som har undrat, hur en man som motionerar, är rökfri och använder minimalt med alkohol kunde drabbas av hjärtslag, Juha Ahola säger. Bild Antti Saraja

Ett tredje barn efter infarkten

Efter Juhas tillfrisknande diskuterade paret antalet barn i familjen. Redan tidigare hade de funderat, att tre barn kunde vara lämpligt för dem. För fyra år sedan föddes minstingen Enni.

– Vi kallar henne vårt förlängningsmål, skrattat Milla som spelar fotboll.

Den här julidagen är som vilken dag som helst i en motionsintresserad familjs liv. I den stora parken i närheten av hemmet är det roligt att hålla igång med barnen.

Milla berättar, att hon efter händelsen med Juha länge levde i lätt spänning. När Juha var på resa och av någon anledning inte genast svarade i telefonen eller på meddelanden, kröp alltid en känsla av rädsla fram. Ännu i dag kan hon känna oro, ifall Juha inte genast svarar i telefonen eller på ett meddelande.

– Lyckligtvis gör Juha nästan alltid det.

Hos de äldre barnen, Ella som ska fylla 12 och den nioåriga Elmeri, blev rädslan inte bestående. Barnen minns, hur de besökte pappa på sjukhuset och skrattade åt att det t.o.m. i pappas snopp fanns en slang.

Milla förundrar sig över, att Ella inte alls blev rädd, fastän Juha som skulle hämta henne efter gymnastiken aldrig dök upp. Den duktiga flicka hade bara lugnt fortsatt i följande grupp.

 

Läs också En god medicinbehandling utvecklas med stöd av apoteket

Lue seuraavaksi

Sökning

Hittades 0 resultat