Sydänliiton hyvinvoinnin ja sydänterveyden verkkopalvelu

Konstdykning i sitt eget inre

Konstterapin helar och balanserar vardagen med en hjärtsjukdom.

Tiiu Kaitalo
Julkaistu 31.10.2017
Resan, som tar ett par timmar, är en workshop som planerats av konstnär Paula Rusokallio

Fatta tag i penseln eller blyertspennan. Stäng ögonen eller fäst blicken på spegeln som du har framför dig. Du får inte se på pappret. Med den ena handen utforskar du dina ansiktsdrag och med den andra ritar du modigt ansiktskonturerna på pappret. I konstterapin är det livslinjen som ritas!

Veckoslutskursens konstdykningsresa, Hjärtat i ord och bild, inleds med att deltagarna utforskar sina egna ansikten. Resan, som tar ett par timmar, är en workshop som planerats av konstnär Paula Rusokallio, där upplevelsen och utförande av konst har gjorts till en lätt, rolig och sinnesberikande resa, utan att glömma överraskningar.

– Viktigast är resan, som föds av kreativitet, inte teknik eller färglära. Här är allt möjligt och alla beslut rätta! förklarar Paula Rusokallio.

Vid ett långt bord i en liten bildkonstklass – omgivna av färg, penslar och papper sitter 13 kursdeltagare tysta och känner på sina ansikten. På bordet står speglar, och då och då skattar någon till. På pappret börjar ett streck utformas, den enda regeln är, att pennan eller penseln inte får lyftas från pappret och att linjen inte får avbrytas.

När konturerna är färdiga – först då får man se på arbetet.

– Här saknas näsan! skrattar en kvinna i röd blus

– Får man sätta till lite hår, jag ser så skallig ut, frågar en annan roat.

– Nu har jag rakat mig dåligt, hörs det från andra sidan av bordet.

– På den här bilden syns det åtminstone, att jag har ätit bulla!

Alla skrattar och pratar glatt.

En trygg resa

Konstdykningen utförs i olika faser. Skrattet som i början väller fram ur gemenskapen, förändras via överraskningar och studier av det egna sinnet till lugn koncentration – samtidigt föds självporträttet skede för skede – tryggt under Paulas handledning.

– Du är ju ett konstverk i dig själv, och ett annat föds på här på pappret. Nu fyller vi vårt livs konturer med färg, förklarar Paula och delar ut tidningar.

Nu börjar djupdykningen, tidningarna prasslar. Det hörs ljud av papper som rivs, och av det färggranna pappret komponeras en bakgrund till självporträttets konturer. De lösrivna bitarna limmas fast på arbetet.

– Livet är fullt av färger, ljus och skugga, säger Paula.

– Det känns härligt, fast jag ännu inte vet hur slutresultatet kommer att se ut, viskar en kvinna med lockigt hår.

– Det här lugnet uppstår ur en själv. Alla befinner sig koncentrerade i sin egen tysta bubbla, oberoende av sin egen bakgrund eller sjukdom, funderar Paula.

Anna Rikala från Hämenmaan Sydänpiiri sitter vid bordsändan och ser på sitt arbete. Veckoslutskursens första dag har varit givande, känslorna och glädjen har stigit upp till ytan hos alla. Atmosfären är frigjord och avspänd.

– Genom att skriva och måla kan man bearbeta sina egna känslor och sin sjukdom, det, hur man ska fungera i bearbetningen av sina erfarenheter. Vi har tillsammans gått igenom levnadshistorier. Fastän människorna har olika slags hjärtsjukdomar, finns det mycket gemensamt i berättelserna, konstaterar Anna, som fungerar som kursdragare.

Känslorna flyttas till pappret och till sist målas kanterna på arbetet. Människorna beundrar och skrattar. Man diskuterar avspänt arbetena, spänningen är som bortblåst och kaffet väntar.

”Den här känslan kan inte beskrivas. Gammal blir ung, man öppnar sig själv och sitt illamående och kan andas igen. Jag har utfört kontorsarbete och aldrig varit någon konstnär – och nu njuter jag för fullt av det här! För drygt ett år sedan låg jag på ett behandlingsbord på sjukhuset då förmaksflimret började. Lyckligtvis var jag på sjukhuset då det hände. Jag konstaterades lida av hjärtsarkoidos. Nu har jag en pacemaker. Fast jag ser frisk ut, går sjukdomen upp och ner och inverkar också på humöret. Ibland vaknar jag om nätterna och funderar, hur många vårar jag ännu kommer att uppleva. På de här kurserna har jag fått kraft till att inte grubbla för mycket.” Marja Hiltunen, 73, Tavastehus.

”Tidigare har jag klätt mig mera svartvitt och mina åsikter var säkra och ganska absoluta. Med åldern och den här sjukdomen har jag fått en ganska annorlunda inställning till livet. Mina kläder och mitt liv har blivit färggrannare, jag är positiv och mera frigjord.

Jag hade en hjärtattack för några år sedan. På sjukhuset upptäcktes tilltäppningar och det gjordes en ballongutvidgning. Det har varit trevligt på de här hjärtkurserna, därför är jag nu också här. Jag har lärt mig att slappna av och har också fått inre kraft. Jag kämpar, knyter nävarna, njuter och ler!” Meeri Lahtinen, 77, Riihimäki.

”Någonting sådant här har jag aldrig gjort tidigare. Jag har tillverkat tegelstenar i 40 år. Det är ju nog också ganska konstnärligt, att forma tegel av lera. Hit kom jag för att jag skulle vilja lära mig hur jag bättre kan bearbeta min sjukdom.” Lasse Nieminen, 82, Sastamala.

Lue seuraavaksi