Flytta dig till innehållet

Stormskärs Maja lovprisar havet och växandet som människa

Anni Blomqvists imponerande epos om 1800-talets småfolk på det fattiga, karga Simskäla – och framförallt den hårt drabbade Majas öde – talar också till människorna i vår tid.

Anna-Maija Järvi-Herlevi
Julkaistu 31.10.2017
Uppdaterad 27.3.2019
I bild Juka Nylund och Raili Raitala. Bild Tapio Vanhatalo

Varför? Eftersom det berättar om det, vad som händer, då förhållandena är starkare än människan; då talet om sin egen lyckas smeder vänds till en skymf – inte kuvas ju naturen med människans vilja. Dagen major och jannar dör inte i stormar eller på svaga isar, utan krossas i de multinationella företagens rensningar, men smärtan förenar. Den växer till ett rep som sträcker sig över generationer.

Berättelsen tilltalar också på en annan nivå. Den berättar om en tid, då människorna levde i naturens rytm, helt beroende av sin kropps kraft och sina sinnens vaksamhet. Ur vår synvinkel sett var livskänslan stark och kraftig.

Jussi Helminens och Matti Puurtinens fina version av Stormskärs Maja blev en nyklassiker och står finländarna nära. Den har ändå inte haft samma betydelse som Åke Lindmans förtrollande tv-serie med Lasse Mårtensons starka musik som levt vidare.

Hur är det då med Helsingin Kaupunginteatteris nya version av Stormskärs Maja, versionen, som använder sig av Mårtensons originalmusik?

Seppo Parkkinens manuskript har en särpräglad betoning. I centrum är mognandet av Maijas (Laura Alajääski) och Jannes (Aaro Wichmann) förhållande och Majas växande som människa. De få glädjeämnena i livet, så som Antti Timonens fyndiga skomakare Pelles besök, lyser upp den grå och slitsamma vardagen och ger speciellt barnen livskraft. Parkkinens åskådning är motiverad och genomtänkt. Visst kan den överraska, men också öppna nya nivåer i Blomqvists böcker. Själv hajade jag till av inledningen, som påminde om den vilda roddscenen i Ulla-Lena Lundbergs tidiga romans Kungens Anna, och av den drömlika avslutningen, i viken änkan Maja stiger upp på galeasens efter att ha ledsagat sitt barn till ett självständigt liv.

Texten, händelserna och Katariina Kirjavainens scenografi, som variera från dyster till klar, utnyttjar skickligt färger och dryper av skönhet, för en slipad dialog. Musiken utgör turvis bakgrund, stiger turvis fram i huvudrollen. Den för ändå inte berättelsen framåt, utan avslöjar på känslonivå det, som inte uttalas högt i replikerna.

De strålande sångnumren ökar Stormskärs Majas tjusning. Laura Alajääskis och Aaro Wichmanns tolkningar trollbinder lyssnaren.

Mest hajar man till av Jyrki Karttunens koreografi, som varierar från känslofulla avsnitt som på ett naturligt sätt passar in i helheten, till direkt störande, påträngande anfall av naturandar. Varför litar inte regissören Kari Rentola på de okonstlade scenernas bärkraft? I övrigt flyter regin, lyfter människor, räds varken död eller smärta, men ger dem inte heller större rum än livet.

Just det: I Rentolas regi finns inte roller, utan människor, som publiken har lätt att identifiera sig med. Ur det föds en verklig upplevelse.

Anni Blomqvist – Lasse Mårtenson – Seppo Parkkinen – Maija Vilkkumaa: Myrskyluodon Maija. Musikal. Regi Kari Rentola, kapellmästare Eeva Kontu, koreografi Jyrki Karttunen, scenografi Katariina Kirjavainen, dräktplanering Riitta Anttonen, ljusplanering Wiliam Iles. Urpremiär Helsingin Kaupunginteatteri 24.8., recensionen skriven på basen av föreställningen 26.8.

Lue seuraavaksi

Sökning

Hittades 0 resultat