Att handleda en hjärtgrupp belönar

I gruppen för hjärtföreningarna i Träskända, Kervo och Tusby diskuterar man mentalt välbefinnande och utforskar sina egna levnadsfärdigheter och kraftresurser.

Som handledare för en grupp kan man hjälpa och stöda andra

Jouko Takaranta hade själv deltagit i gruppen Hjärtsjukdom och mentalt välbefinnande innan han började dra den. Själv hade han fått stor hjälp av gruppen. Ur den egna erfarenheten föddes tanken, att ”det skulle vara fint att på något sätt kunna hjälpa andra”. Han beslöt alltså att modigt pröva på.

Också Aino Mäkeläinen har en personlig erfarenhet av stöd av andra i samma situation och dess kraft. Viljan att hjälpa och stöda andra fick henne att gå med som handledare i gruppen. Också hennes egen bakgrund som yrkesperson inom hälsovården fick henne intresserad av att utreda sambandet mellan hjärtats och sinnets välbefinnande. Tillfrisknandet från insjuknande är både en fysisk och psykisk resa.

Den som börjar som handledare möter nya saker. Jouko erkänner, att han inför det första gruppmötet nog funderade på, ”vad det ska bli av det här och klarar jag av att handleda den här gruppen”. Nu, en erfarenhet rikare, rekommenderar han också andra att bli handledare.

– Då man själv har fått så mycket gott i gruppen, är det naturligt, att man vill dela det vidare åt andra. Samtidigt får jag själv stöd och känner mig piggare.

Tillsammans har man fått lära sig nytt

Aino och Jouko handleder gruppen tillsammans. Båda konstaterar, att handledandet tillsammans stöder både dem själva och gruppen. De behöver inte stressa t.ex. för det, hur de ska gå tillväga, ifall ett överraskande hinder kommer i vägen. För gruppen är det också en rikedom att handledarna är olika.

– Det är fint med stödet av den andra handledaren, ensam skulle man inte nödvändigtvis lägga märke till allt. Kompisen bredvid observerar på ett annat sätt och för med sig en ny synvinkel. Handledarna får vara olika och man stöder den andra, konstaterar Jouko.

Aino har tidigare erfarenhet av att också ensam handleda en grupp för stöd av andra i samma situation.

– Fastän det också har gått bra, är det en helt annan sak att handleda tillsammans med en annan. Det är jättetrevligt att på förhand planera träffarna tillsammans. Vi delar också på handledaransvaret och diskuterar efter gruppen om vad vi lärt oss. Det tycks vara viktigt för gruppdeltagarna, att handledaren är en person i samma situation. I egenskap av handledare är vi till för gruppen. Ändå är det en fin upplevelse, när gruppen också tar oss med som medlemmar. Det är naturligtvis en unik upplevelse för alla, men alla har också likartade upplevelser.

– Då gruppmedlemmarna vet, att handledarna har upplevt samma saker, behöver allt inte förklaras så noggrant, fyller Jouko i.

Aino och Jouko ger ett tema för sammankomsterna.

– Hos oss var Jouko den, som återförde gruppen till temat. Fast nog höll sig gruppen ändå ganska bra till temat, berättar Aino.

– I gruppen har jag fört intressanta diskussioner, sådana som jag inte annars skulle ha haft möjlighet att föra. Jag har lärt mig mycket om livets grundfrågor. Teman för våra program har till exempel varit medkänsla, att klara sig med sina känslor, tacksamhet, en positiv inställning och att ta distans till sorger och bekymmer.

I gruppen går man igenom frågor på ett positivt sätt, genom att koncentrera sig på sina kraftresurser.

– Vi erbjuds tillräckligt med negativism, den här gruppen gav möjlighet till att koncentrera sig på det positiva. Tillsammans med gruppen har vi lärt oss nytt, konstaterar båda. Positivismen har burit gruppen framåt.

Gruppen ger framgångar och idéer

För handledarna är det belöning, då det i gruppen uppstår en förtrolig och trygg atmosfär. Känslan smittar och man vågar tala, och kanske också de tystaste deltagarna tar mod till sig och börjar delta i samtalen. Då människorna regelbundet kommer till gruppträffarna, upplever handledaren, att gruppen är viktig och betydelsefull för deltagarna.

– Jag har själv fått så mycket från de här diskussionerna, då gruppmedlemmarnas positivism smittar av sig och man vågar tala om sina känslor. Jag är själv en medlem i gruppen och är också ganska öppen om mina egna känslor, konstaterar Aino.

– Som handledare ger vi en modell för hur man ska vara här i gruppen. Vi blev förvånansvärt snabbt en grupp som svetsades samman, och för handledarna var det en lättnad att se hur gruppen snart började ta hand om varandra. På så sätt fördelades också ansvaret mellan alla i gruppen, berättar Jouko.

Fungerande material och skolning stöder gruppledarna

Innan de började i gruppen deltog Aino Mäkeläinen och Jouko Takaranta i Äldreinstitutets skolning inom projektet Mentalt välbefinnande. De berömmer handledarskolningen, som gav dem säkerhet. Båda har också deltagit i Hjärtförbundets skolningar för stödkamrater och grupphandledning.

Gruppen Hjärtsjukdom och mentalt välbefinnande har ett klart och tydligt program uppgjort av Äldreinstitutet. Det här var ett bra stöd för handledaren och hjälpte gruppen att hålla sig till ämnet.

Handledarna använder Meningspacken -kort.

– Jag är överraskad över, hur mycket människorna tycker om det här och hur ett kort kan väcka så många minnen och positivitet i människan, berättar Jouko.

Viktigt att handledaren sköter om sig själv

Båda tycker det är bra, att gruppens varaktighet är tidsbunden och att man på förhand kommit överens om längden. Det är bra för handledaren att emellanåt hämta andan och ta distans till den föregående gruppen.

– På så sätt har man igen kraft att ta emot nya människor, konstaterar Jouko.

Aino betonar, att man måste ta farväl av den föregående gruppen, för att igen kunna ta emot en ny grupp. Grupphandledning är frivilligarbete, inte är det ju meningen att man ska bli utarbetad av dem.

I gruppen står man ibland inför ganska ömtåliga frågor. Båda är tacksamma för att de som handledare har möjlighet att delta i den arbetshandledning som anordnas av Hjärtdistriktet i Södra Finland.

– Det största stödet kommer ändå från den andra handledaren. Nu har vi haft ett så bra handledarpar, att vi är beredda att fortsätta. Nu då vi har övat ett varv, är det klar att vi fortsätter, funderar Aino och Jouko och tackar varmt varandra.