Ett humant digisprång
Ett av målen i Hjärtförbundets nya strategi har kallats digisprånget. Många undrar kanske, hur långt språng det är fråga om, och hur vi ska klara av det. Hur klarar vi oss överhuvudtaget med all den teknik som ständigt förnyas?
Jag började fundera på de språng som vi redan tagit i den digitala världen. E-post har vi använt i över 20 år, Hjärtförbundet har haft webbsidor i över 20 år, många medlemsorganisationer nästan lika länge.
Det egentliga digisprånget togs för omkring tio år sedan. Under den skolningsturné som följde på det omfattande gemensamma anskaffandet av datorer för hela organisationen var det många föreningsaktiva, som för första gången fattade tag i musen, lärde sig datateknikens grunder och lärde sig, bättre och sämre, att i hjärtföreningen själv behärska och sköta såväl e-postkommunikationen och uppdateringen av webbsidorna som skötseln av medlemsregistret. Också organisationsmeddelandet började vid den här tiden utkomma som ett elektroniskt nyhetsbrev.
Vi har ingen orsak att bekymra oss
I själva verket var vi då både beträffande antalet skolade och beträffande att ta informationstekniken i användning primuselev i uppbyggandet av informationssamhället. Jämfört med det här har det ju varit en småsak att börja använda some. Däremot är det ju ingen småsak då man tänker på till exempel hur många Facebookgrupper det finns i hjärtsamfundet! Vi har alltså ingen orsak att bekymra oss för, att vi inte skulle klara oss också i framtiden. Jag tror ändå, att digisprånget idag inte är, eller borde åtminstone inte vara, fråga om det, att vi ständigt skulle vara tvungna att lära oss ny teknologi. Snarare tvärtom.
Nu är det dags för ett sådant digisprång, där teknologin används för att tjäna människan så, att vi inte nödvändigtvis ens märker den teknologi som ligger bakom tjänsten. Nu måste Hjärtförbundet och alla som hör till hjärtsamfundet se till, att vi kräver och får sådana appar, som bl.a. underlättar tillgången på sote-tjänster.