Livet med ett halvt hjärta
Heidi Mattsson, 34 år, fick en massiv hjärtinfarkt. Starta upp igen med ett halvt hjärta, med mediciner och med en helt annan livsstil speciellt under första året, har känts lättare att hantera och anpassa sig vid än vad hela coronan gjorde.
Där låg jag då. Fastspänd i apparater med folk som sprang runtomkring mig. I ett sådant skede och i ett sådant läge att jag knappt visste om detta hände på riktigt eller om det var en dröm, en mardröm.
Det var verklighet. Om inte före, så då kirurgen förde in en slang i min högra hand, som gick genom armen och kändes konstigt. Det tog inte sjukt. Men det var en underlig känsla, det hoppade som till ibland och jag kände att någonting var på väg in i min arm. In mot mitt hjärta. För att i allra sista sekunder försöka öppna en enormt stor propp som från ingenstans verkligen drabbade mig som nyfylld 34-åring. Just där och då, dagarna före julafton, natten till den 19.12.2019.
Den verkliga mardrömmen fick i alla fall ett gott slut denna gång, då kirurgen sade orden ”Allt bra, kaikki hyvin”. Det var där och då, om inte före, som mitt livs resa verkligen skulle börja.
Början på 2020
Att bara tänka tanken på att jag ens fick uppleva nyåret 2020 med mina närmaste vänner. Veckorna före hade nog verkligen varit oväntat mardrömslika. Att inte ens veta om man får komma hem till julafton, eller ens överleva livet alls under de första mest kritiska dygnen på övervakningssidan på sjukhuset.
Att vara endast 34 år ung kvinna, och som från ingenstans drabbas hårt av en massiv hjärtinfarkt. Hamna in på akuten i ilfart med ambulans. Hamna på en akut ballongvidgning och få inlagt en stent. Att ens hjärta hunnit ta så stor skada och hann bli förlamat på ett ställe.
Åren som går
De senaste åren består av mer upplevelser än vad man ens kunde föreställa sig. Dels kom coronan, dels kom andra saker mellan och dels kom kriget i Europa.
Om jag idag tänker bakåt på åren som gått, så måste jag ändå säga att livet har börjat om från 0. Starta upp igen med ett halvt hjärta, med mediciner och med en helt annan livsstil speciellt under första året, har känts lättare att hantera och anpassa sig vid än vad hela coronan gjorde.
Visst har vissa saker varit enormt tuffa under stigen. Dagar då man får känningar man blir livrädd för och uppsöker akuten. Dagar man får hård ångest och tänker på döden. Och dagar då inte jag kan och får göra precis samma saker som mina vänner gör.
Men hur mår jag idag? Bättre än någonsin!
Efter ca 20 kilos viktminskning jag fått bort efter infarkten. Med halvtidsjobb som till sist blev till heltidsjobb ibland. Med mediciner mer än många, och som oftast äldre personer äter. Och med ett halvt hjärta.
Jag har aldrig mått bättre än nu då jag äter alla dagliga mediciner. Vad läkarna börjar spekulera i är alltså om mitt genetiska hjärtfel funnits hos mig i många, många år och först bröt ut den där natten. Att medicinerna jag idag äter borde jag ha ätit många av redan tidigare i livet.
Jag jobbar med precis allt jag kan drömma om idag. Sociala medier, film, foto, skrivning, föreläsning, framför kameran, bakom kameran, samt säljer tjänster som städerska. Jag har också haft chansen att fokusera på fritid mer än aldrig.
Med tacksamhet mot framtiden
Nu är det september 2022. Jag sitter just nu nere vid havet vid en strand i Vasa. Det är snart tre år senare efter infarkten. Jag har klarat viktnedgång av vätska, kämpat med både medicin, mat och motion, krigat mot coronan, och överlevt också en akut operation med nedsövning då gallblåsan valde spricka en vardagskväll i maj 2022.
Idag kunde jag inte vara mer tacksam och lycklig över vad allt livet har gett mig, och vad som väntas skall. Jag tar inte mera förgivet någon eller något i livet. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Men, just därför om inte förr, har jag verkligen lärt mig att leva!
Läs också: Ta för dig av barmhärtighet
Var och en kan lära sig vara barmhärtig mot sig själv. Att ha medkänsla med sig själv gör det lättare att klara sig i livet, vet forskardoktor Krista Kohtakangas.