Behandling av permanent förmaksflimmer
Benägenheten att få episoder av förmaksflimmer är i allmänhet bestående, och därför återkommer rytmstörningen gärna. Ofta är det bättre att ha god kontroll över bestående flimmerrytm än att hjärtat ständigt växlar mellan normal sinusrytm och flimmerrytm.
Hjärtats förmak genomgår med tiden förändringar som leder till att flimmeranfallen triggas allt lättare. En av de förändringar i hjärtat som gynnar flimmer är utvidgning av förmaken. Ultraljudsundersökning av hjärtat gör det möjligt att bedöma storleken hos förmaken och på basis av detta kan en kardiolog bedöma förutsättningarna för framgångsrik konvertering.
Om förmaksflimret återkommit ofta eller pågått länge, har förmaken anpassat sig till flimmerrytmen och då kan den normala sinusrytmen inte återställas, än mindre upprätthållas. I sådana fall blir förmaksflimret den bestående hjärtrytmen.
Om flimmerrytmen inte ger symtom eller om symtomen lätt går att åtgärda med läkemedel, kan flimmerrytmen mycket väl accepteras som den bestående hjärtrytmen redan när flimret konstateras första gången. Då behövs ingen konvertering. Detta är fallet t.ex. för äldre och mindre rörliga patienter.
Läkemedelsbehandling vid permanent förmaksflimmer
Vid läkemedelsbehandling av förmaksflimmer används åtminstone två olika sorters läkemedel. Antikoagulantia används för att förebygga risken för blodpropp som hänför sig till förmaksflimmer. Den snabba pulsen åtgärdas i allmänhet med betablockerare, ibland med kalciumblockerare eller digoxin. Medicineringen och doseringen anpassas individuellt. Om patienten inte har några symtom är en puls under 110 slag per minut en lämplig vilopuls. Om flimret däremot ger symtom bör man med hjälp av läkemedel försöka få ner vilopulsen till 60–80 slag per minut. Vid lätt ansträngning, t.ex. gång, är 90–115 slag per minut en lämplig pulsnivå.
Behovet av antikoagulantia bedöms utgående från risken för blodpropp. För riskbedömningen används ett poängsystem. Valet av medicinering beror inte på om förmaksflimret är bestående eller om det uppträder attackvis. Läs mera om behandling med antikoagulantia i en separat artikel.
Hos en del patienter är pulsen snabb, t.o.m. över 110 slag per minut också i vila, t.ex. under natten. Under belastning stiger pulsen onödigt mycket, vilket kan leda till symtom som andnöd och utmattning. Om pulsen förblir hög under en längre tid, kan detta leda till hjärtsvikt. I fall där det visar sig att inte ens den mest optimala medicineringen lugnar ner pulsen, övervägs kateterablation av den elektriska överledningen mellan förmak och kammare. Detta betyder alltså att kontakten, en sort elektrisk ledning, mellan förmaken och kamrarna skärs av helt och hållet. Patienten behöver därefter en pacemaker. Efter ingreppet kvarstår visserligen flimret i förmaken, men rytmen i kamrarna styrs av pacemakern. Trots att ingreppet är irreversibelt (oåterkalleligt), är det till hjälp för patienten, eftersom hen inte längre störs av det obehag som uppkommer genom att hjärtat slår för snabbt. Läs mera om kateterbehandling av den atrioventrikulära knutan.
Hur leva med permanent förmaksflimmer?
Permanent förmaksflimmer begränsar inte livet. Resor, bastubad, motion, bilkörning och alla andra sysslor som hör till en normal vardag är tillåtna. Patientens behandling fortsätter likafullt, trots att flimmerrytmen blir bestående och ingen konvertering görs eller några andra åtgärder vidtas för att återställa den normala sinusrytmen. Det gäller framförallt att hitta sådan medicinering som tillåter ett symtomfritt liv för patienten. Många patienter kan känna av den oregelbundna hjärtrytmen och därför kan den bestående flimmerrytmen kännas obehaglig. Trots detta anpassar sig kroppen till permanent förmaksflimmer inom några månader och symtomen blir lindrigare.