Tillräckligt bra
”Gör som jag säger och inte som jag gör.” Det uttrycket får mig alltid att småle, men om jag ska vara riktigt ärlig, så passar det nog också delvis in på mig själv.
Som hälsovårdare talade jag med mina klienter om motion, hälsosam kost, vila och överhuvudtaget om vardagens val. Om jag i min egen vardag skulle förverkliga alla mina goda råd och anvisningar, hur goda skulle mina levnadsvanor inte vara. Men jag har lärt mig, att vara barmhärtig mot mig själv. I den här åldern vet jag, vilka saker jag vill förbättra och vilka saker som kan vara lite ditåt. Tillräckligt bra räcker. Att pröva på nya smaker är en bra sak, men numera lämnar jag prövandet gärna åt andra.
Jag vill absolut förbättra framlyftandet av vardagens goda saker och fokusera på mina goda sidor istället för att söka fel. Jag har märkt, att jag i allmänhet inte ser mina egna framgångar. Jag funderar hela tiden på, vad jag ännu kunde göra mera eller bättre. Men samtidigt som jag har lärt mig att förstå de faktorer som ligger bakom förändringen, har jag också själv lärt mig att lita på den effekt det har, att låta sina starka sidor synas. Stor betydelse har också de människor i min omgivning haft, som vid rätt tillfälle har kunnat uppmuntra och ge god respons.
Jag har lärt mig att tacka mig
Det har inte varit lätt och träningen fortsätter. Jag har redan lärt mig att tacka och berömma människorna omkring mig, alltid när det finns anledning, att innan jag somnar tänka på dagens glädjeämnen, att vid matbordet be familjen berätta om positiva saker som hänt under dagen och att också lägga märke till lyckade saker i det som jag själv gjort.
Jag tränar ännu på att inte bli stressad då, när tåget eller bussen är försenade. Jag lär mig att tänka så, att det finns saker jag kan påverka och saker jag inte kan påverka. Jag lovar också, att fortsätta träna på att ge konstruktiv respons åt mina egna tonåringar.
Jag försöker leva, som jag tror och lär, jag är barmhärtig mot mig själv. Mycket har jag redan lärt mig, och mycket klarar jag ännu av att lära mig. Och om detinte alltid lyckas, kommer det snart ett nytt tillfälle att träna – åtminstone med de där tonåringarna.
Hurra för livets små och stora glädjeämnen och för utvecklingsdugliga människor.
Terhi Koivumäki