Lydias hjärta mår bra

Lydia Haaksalo bor ensam och klarar sig utan vårdtjänster. Städerskan kommer två gånger i månaden, guddottern som bor i närheten handlar åt henne och den vänliga kantorn som bor i våningen under hjälper då det behövs.

Lydia har ett säkerhetsarmband, som hon har använt en gång, då hon föll till golvet. Det var natt och Lydia kunde inte ta sig upp på egen hand.

Läkare besöker Lydia en gång om året, då också bara för att trygga sin nattsömn.

– Mitt huvud kan inte sova. Hjärnan är hela tiden i gång och därför behöver jag en insomningsmedicin. Jag tar en halv tablett på kvällen och den andra halvan tar jag, ifall jag vaknar på natten och inte kan somna om, skrattar Lydia. Några andra mediciner behöver Lydia inte.

Haaksalo opererades för gallsten år 1975. Någon annan sjukvård har hon inte behövt. Läkaren försöker allt emellanåt föreslå olika blodprover, men Lydia tycker att de är onödiga.

– Jag är inte sjuk, jag är bara gammal, skrattar Lydia igen.

– Hälsosamma matvaror, konstaterade läkaren, då Lydia berättade om sina dagliga matvanor. Lydia tillreder själv sin mat, fryser in färdiga portioner och tar alltid fram följande dags mat för att tina. Till sitt morgonkaffe äter Lydia en ostsemla och till den dagliga kosten hör en halv deciliter linfrön och yoghurt. Huvudmåltiden består av kyckling, fisk eller kanske köttbullar och potatis. Blandade grönsaker finns alltid med. Till Lydias favoritgodbitar hör dadlar och vindruvor. Maten tuggar Lydia med egna tänder. Hon har fortfarande alla egna tänder i munnen. Men Lydia hör dåligt.

Därför använder hon hörapparat, med vars hjälp hon också kan följa med TV-programmen. Hörapparaten har också en mikrofon, så att hon kan prata med bekanta. Fastän Lydias syn börjar bli svag, läser hon varje dag ihärdigt Helsingin Sanomat.

– Jag vill veta vad som händer i världen, förklarar hon.

Barndomen i Terijoki

Lydia Haaksalo föddes i Mariehamn år 1917, som familjens andra barn. Hennes far, Leopold Von Koch verkade som Kejserliga ryska flottans och amiralens adjutant, kommendör på ett minfartyg. Mor Nadezda skötte hem och barn.

Då den ryska revolutionen bröt ut lämnade Von Koch sin tjänst, och familjen flyttade till Finland och Estland. Fadern hade inget arbete, det rådde brist på mat och flyktingfamiljen levde i fattigdom.

När den språkkunnige fadern fick höra, att det på Karelska Näset fanns en stor mängd ryska emigranter, som flytt revolutionen och nu var i behov av hjälp, flyttade familjen till Terijoki. Lydia var då sju år.

I Terijoki växte familjen. I Von Kochs familj föddes allt som allt tio barn, av vilka det yngsta var dödfött.

På Karelska Näset härjade många slags farsoter, så som scharlakansfeber, rabies och gulsot. Som barn var Lydia ofta sjuk. Först blev hon blindtarmsopererad i Viborg, genast därefter fick hon angina, anginaförgiftning och gulsot.

– På den tiden fanns det ännu ingen antibiotika. Jag minns ännu de fruktansvärda huvudvärksanfallen. Jag isolerades i en liten matsal, för att inte också de andra familjemedlemmarna skulle insjukna i gulsot och jag tvingades vara borta från skolan i två månader.

– Fastän storfamiljen krävde mycket arbete, orkade mamma och pappa ändå vara kärleksfulla. Och fast livet materiellt sätt var fattigt, rådde det inte längre någon brist på mat.

Pappan hjälpte emigranterna på Karelska Näset och mamman skötte hemmet utan utomstående hjälp. I hemmet lärde sig Lydia att arbeta.

Därför förundrar sig Lydia också över de nutida vanorna. I många familjer lär sig barnen inte att utföra något hemarbete, medan föräldrarna dignar under arbetsbördorna.

– Hos oss där i Terijoki deltog alla barn i hemsysslorna, städade, diskade, hämtade ved, pumpade vatten ur brunnen och skottade snö på vintern.

Att arbeta tillsammans stärkte också sammanhållningen i familjen. Barnen sjöng i kör, idrottade, var med i scouterna och spelade piano.

Den kärleksfulla atmosfären, livsstilen som uppmuntrade till att arbeta och föräldrarnas kärlek har säkert för sin del bidragit till Lydias långa liv.

Husen i Terijoki hade i allmänhet stora trädgårdar med nyttoväxter. Därifrån fick man grönsaker och rotfrukter, som man under Marthornas handledning konserverade för vinterns behov. Husen var rätt långt självförsörjande. Mjöl, mjölk, smör, ägg och kött producerades ofta själv. Från fruktträdgårdarna fick man äpplen och bär.

En hälsosam kost

Familjen Von Koch åt redan på den tiden hälsosamt. Man åt mycket grönsaker och rotfrukter, sallat, morot, kålrot och rödbeta.

– Jag tyckte om all slags mat. Speciellt har jag tyckt om rödbetssoppa, borschsoppa, som alltid serverades med bovetemjölsgröt. Vi hade en stor trädgård, där det växte bl.a. tomat, gröna bönor och spenat. Oj vad jag älskar gröna bönor.

Vi hade också egna höns och kalkoner och senare också grisar. Potatisen växte i sand. De var släta som hönsägg, helt utan fläckar, minns Lydia.

– I trädgården växte också stora, långa pumpor, som man kunde göra många olika maträtter av. I en stor, oval gryta tillreddes storfamiljens ugnsrätter. Den köttfärsfyllda pumpan i grytan fick badda många timmar i ugnen och den blev verkligen läcker.

Barnen promenerade dagligen den två och en halv kilometer långa vägen till skolan. Det fanns inga cyklar. På vintern skidade pojkarna och flickorna åkte sparkstötting.

– Vi fick ordentligt med motion. Jag minns, hur jag på sommaren alltid väckte min lillebror Igor, innan den övriga familjen vaknade. Tillsammans promenerade vi över tio kilometer varje morgon. Från stigen uppe på en ås hade vi fin utsikt mot havet.

– Jag har ju alltid tyckt om att promenera.

Lydia utbildade sig till sjuksköterska i Viborg, arbetade under kriget på krigssjukhus runtom i Finland och hittade sin blivande man då hon efter kriget arbetade på försvarsmaktens sjukhus för hudsjukdomar på Sveaborg.

Magnus Haaksalo, som senare blev general, var på grund av sin militärkarriär placerad i olika delar av Finland, och Lydia flyttade med honom och arbetade som frivilligarbetare i soldathemmen.

– Jag dejourerade, skötte biblioteket och kokade kaffe åt soldatpojkarna. På lägerområdet i Lappland sade jag, att det är jag som sköter disken. Jag berättade, att jag var en bra diskmaskin, eftersom jag redan som barn hade fungerat som diskmaskin i en 11-personers familj, skrattar Lydia.

Då Magnus Haaksalo pensionerades, flyttade paret till sitt första egna hem. Fram till dess hade de alltid bott på kaserner.

I det kära hemmet i Veikkola hann de bo nio år, tills Magnus Haaksalo avled i cancer. Efter Magnus död flyttade Lydia till Helsingfors och har nu levt 28 år ensam i sin egna höghusvåning.

Det är naturligtvis många saker som har inverkat på Lydia Haaksalos goda hälsa och långa liv, men de hälsosamma matvanorna och de regelbundna promenaderna, som hon ännu i hög ålder tog, har garanterat gjort sitt. 100-åringens promenadtakt är av förståeliga skäl långsam och idag är rollatorn ett viktigt hjälpmedel.

Lydia är fortfarande vig och stiger då och då raskt upp ur soffan för att hämta än det ena och än det andra och för att sköta olika hemsysslor.

På vintern då det är halt vågar Lydia inte ensam bege sig ut, men då våren kommer och solen värmer, tar Lydia sin rollator, promenerar runt på gården och njuter av blommorna som hon planterat.

Lydia Haaksalo har ett utmärkt minne. Hon minns alla städer runtom i Finland, där hon bodde med sin man under han yrkeskarriär, hon minns namnen på lärarna i sin skola, årtal, historiska händelser i detalj och sin stora barndomsfamilj och dess historia både i Terijoki och senare på den finska sidan av gränsen.

Av de tio barnen i familjen lever i dag endast Lydia, en yngre syster och en yngre bror. Lydia har inga egna barn. Hon säger, att hon fick sköta sina småsyskon under hela sin barndom. Det fick räcka med det.